Efter dagis åkte jag, Sambon och Sonen runt till 9 ställen för att leta efter en julkalender till Sonen. Kan inte fatta att vi glömt att köpa det. Inte ens glömt, utan bara inte gjort.

På varje ställe sjönk minen på Sonen, för att inte tala om på oss. Dåliga dåliga oss.

Sista stället gick Sambon in på ensam. Kom ut och hoppade och dansade med en kalender i handen. Folk måste trott att han var galen. Dålig och galen.

Skyndade oss hem och satte oss framför tvn med vår vackra son och hans inspelade julkalender, avsnitt ett. Såg 30 sekunder. Sonen skakade. Sonen snyftade. Sonen blundade. Vi stängde av.

Underbart. Oförutsägbart.