Idag har jag fått två frågor om jag inte är sugen på ett barn till, plus en person som kommenterat att det är ju bra att min 5-åring leker med andra barn så han lär sig det sociala samlivet. "Det är ju inte så lätt för ensambarn".

En del av mig vill skrika "Jag ska, ok?" En annan del tänker att varför i h-e är det så fel att "bara" skaffa ett barn? Det borde väl finnas ett par exempel på ensambarn som faktiskt blivt rätt bra människor. Och en del med syskon som visat sig bli ordentliga skitstövlar.

Fröet Är efterlängtat och välkommet, men om det inte skulle blivit något måste vi väl ändå få vara nöjda med att endast ha Sonen. Inte vilken son som helst heller. Han valde ju trots allt oss i den stora föräldraaffären, så omdömet är det ju inte fel på.  ;)

Efter 15 månader blev det helt plötsligt aktuellt att skriva av sig igen. Allt på grund av en liten vit sticka med två röda streck. Jag ska bli tvåbarnsmamma och vill bara skrika ut det, men på nåt sätt känns det inte helt vanligt att berätta för hela världen att man är i fjärde veckan. Eller femte. Jag har aldrig lärt mig det där och till skillnad från förra gången känns det inte lika viktigt. Men jag kommer nog ta reda på det.

Bebisen som har valt oss som föräldrar vill (om allt går väl) bo i min mage till januari 2011.

Fröet är tydligen inte större än ett sandkorn men ändå påverkar det min kropp på en massa sätt. Jag klappar min överviktsmage och låtsas att den bara består av bebis.

Jag vill gå ut och gå och bli stark inför den maratonprestation jag står inför. En annan del av mig vill sitta i soffan och äta choklad. Mjölkchoklad. Mitt enda "mat"begär 2005. Verkar bli det även 2010.

Idag blir det fotbollsskola och bio med vår stora Son. 5 år och finast i världen. När jag frågade var en eventuell lillebror eller lillasyster skulle bo svarade han "i mitt rum, med mig... och mamma, vi måste köpa en snuttis". Min älskling. Mitt fina fina hjärta.

Nu har jag avverkat min 30-årsfest. Avverkat låter kanske lite negativt, för i sanning var det ju hur lyckat som helst! Olika vänner och familj som möts för första gången och allt bara funkar, helt underbart! Jag är så nöjd.

Finare än all mat och sång är att nästintill alla inbjudna kom och gjorde kvällen så himla bra. Det är världens underbaraste vänner och familj, jag tror inte jag har haft ett bättre gäng runt mig i hela mitt liv. Tänk då att en stor del av de som var där har kommit in i mitt liv under de senaste 4 åren! Hur osannolikt är inte det?

Samtidigt som man tappar kontakten med så himla många efter skolan har jag alltså bonusat oc h inte bara träffat nya nära vänner på jobbet, utan till och med utanför. Det gör mig lite ödmjuk inför uppgiften att se till att vårda det, för jag vet att den chans jag fått är unik.

Det gör mig varm i själen när jag tänker på att jag inom ett år kan få anordna en fest till med dessa underbara själar som deltagare. Sen att det är en fest med stoooort fokus på mig och min Sambo-älskling, det blir grädde på moset...  :)

Var på ett seminarium i förmiddags som skulle lära mig att "prestera 200% mer på minskad tid med minskad stress". Jag vet. Jag borde inte gått dit. Hur som helst, föreläsaren berättade, att vad man måste göra för att lyckas med sitt arbete, det är att.... (trumvirvel).... ta ANSVAR!

Han sa en massa andra saker också, men tyvärr fastnade inte allt. Jag vet att jag låter besviken o anti, men självklart är det bra. Självklart är det sant. Och självklart är det... så självklart. Jag blir så trött. Jag har egentligen inget emot att sitta och lyssna på självklarheter. Det kan till och med vara rätt intressant och idéväckande. Väckarklocka-seminarium.

Jag var nog inte upplagd för det bara, jag vet inte vad jag ville ha. Gillade inte rubriken. Gillade inte approachen. Gillade inte att han sa att han hade en massa verktyg för att ta sig dit man ville men han delade inte med sig av ett enda verktyg. Då måste man köpa kursen. Typ.

Nepp, han har ett och annat att lära av min favvo Klas Hallberg. Som i typ andra meningen av sitt föredrag (med ungefär samma titel) sa att "jag kommer inte ge er några verktyg"... osv. Bra. Då ändrar jag förväntningarna. Tack.

Nu fanns det ju tid för frågor i morse, så jag kanske skulle tagit ansvar och frågat efter ett verktyg. Ett "men hur menar du att vi ska göra"?

Shit. Det är mitt fel att jag inte fick ut mer av det alltså.

Nähepp, nu ska jag ta ansvar och sluta min lunchrast så att jag kan fokusera på vad som är värdeskapande uppgifter i mitt arbete. Tyvärr avverkade jag en massa av dem på förmiddagen, så nu ska jag försöka vidareutbilda mig på egen hand... Snacka om att ta ansvar.

Om två veckor har jag haft min 30-årsskiva. Den som jag har planerat länge. Jag älskar att ordna fester!!! Fattar bara inte hur mycket grejer vi ska ha med till lokalen. Hade redan några kassar sedan IKEA och nu har jag fyllt på med ännu fler från Maxi. Eftersom det är två veckor kvar är det minst en vecka kvar innan jag köper kylvaror och färskvaror... När jag har gjort det och bakat efterättskakorna fattar jag inte hur vi ska få plats i kylen. Det är ingen stor kyl vi har, men det måste bara få plats. Jag ska baka den där underbara kakan som jag gjorde på midsommar, från Leilas kök. Eller tre stycken faktiskt. MUUUMS, det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Jag har i och för sig redan bakat 50 kladdkakemuffins som ligger i frysen och undrar varför inte de får komma på kalas, men jag kan inte motstå att få göra den där grymmingkakan igen. Så idag köpte jag 14 paket Lindts 70%ig choklad. Sen ska det till grädde, smör och grejer så fattar ni att det blir hur gott som helst.

Övriga planer börjar också falla på plats... några bollar kvar att få till, som t.ex musik under kvällen. Det är inte så att vi har enormt mycket ny fräsch musik att spela. Så jag får väl kolla med Sambons syskon. Japp, det får jag göra. Så, nu har jag en plan där oxå. Det känns bra. Stabilt. Fokuserat. Typiskt jag, på nåt sätt. Kan bara tänka mig hur det närmaste året blir. Stackars Sambon.

Idag hade jag semester och kunde vara med Sonen utan att känna mig stressad. Var hos läkaren med Sonen, eftersom vi ville att någon skulle titta på hans stora mandlar. Läkaren bestämde snabbt att 2/3 av mandlarna ska bort. Kallelsen bör komma inom tre månader.

Efteråt lunchade vi på stan och åkte till IKEA och shoppade loss inför festen. Jag är ingen big fan av papperstallrikar etc, så jag fyllde på våra förråd så att alla kan få dricka ur glas och äta från tallrikar. Självklart blev det även en massa servetter och ljus. Jag älskar IKEA!!! 1300 spänn för fyra fulla kassar med grejer. Det är löjligt. Orkar inte tänka på vad underleverantören till en mugg för 2 kr kan få egentligen.

Sen blev det fika hos vännerna. Lilltjej hade saknat Sonen och hans mamma. Älskade lilla lilltjej. Mysigt för mig att få prata med min vän oxå. Vi behöver få till de här tillfällena.

Nu är klockan mycket och det börjar närma sig sovtid. Har hunnit med att sjunga lite Singstar. Jag gillar det så himla mycket. Det är så avslappnande och jag kan inte sitta och tänka på allt annat. Som tex var i h-e vi lyckats förlägga den biblioteksbok jag lånade för ett tag sen. Helt j-a otroligt jätteborta. Jag fattar inte. Så fruktansvärt störande. ORKA!

Trampade förbi apoteket på väg till dagis. Det får vara slut på att undra vad kroppen håller på med. Är dock inte så mycket klokare nu, efter att ha stirrat på ett rosa (kontroll-) streck och en tom ruta i 20 minuter.

Ingen bebis. Så jag borde vara lättad. Konstigt. Att jag inte är det. Lättad. Så nu är det bara att vänta på att kroppen ska fatta att det är dags för pms. Wohoo. Lättad. Verkligen. Jätte. Lättad.

Inga andra tankar får utrymme just nu. Jag är lite på hold. Har aldrig sprungit på toa så ofta. Inte ens när vi jobbade på att få fram Sonen. Nu är det mera skräckblandad förtjusning. Och förundran. Kan man få en oregelbunden cykel (inte fordonet då) när man är 30, efter att vara regelbunden sen 11 års ålder? Det återstår väl att se. Även om det är lite "Nej nej nej" så skriker hjärtat lite "ja ja ja".