Har precis kommit hem efter en stark insats på gå-sidan i Blodomloppet. Duktiga duktiga vi, som trotsade duggregn och gick våra 5,3 km tillsammans med tusentals andra - för att rädda liv genom att stödja blodgivning. Det kändes riktigt bra och när vi väl var där ute och gick så tyckte i alla fall jag att vädret var ypperligt. Tänk att gå och trängas med en massa folk i strålande sol och 30 grader, det hade inte varit bättre.

Efter själva "loppet" fick vi en stooor kasse med picknickmat. Mysigt och gott.

Nu ska jag avsluta kvällen med att bli utbildad av Oprahs gäster i hur man ska ta tillbaka kontrollen i hemmet (om man tycker att barnen tagit över). Kanske kan hitta lite saker att justera, eller så kan jag ju komma på att vi är helt perfekta. Säkert. 

Igår när jag kom hem kl 18:10 (lite tidigare än vanligt, men kände att jag ville det) hade Sonen sovit i 45 minuter. Han hade haft jättemagknip och gråtit och vridit sig och ropat efter mamma, sen hade han somnat. Vi var lite nervösa att han skulle vakna, men insåg att det t.o.m gick att lägga honom i sängen, så vi lät honom fortsätta sova. Kollade på TV och snackade länge i telefon med en kompis, sen var det dags att sova.

Klockan var strax efter fem i morse när han vaknade och ropade på mig. Jag gick in till honom och väntade mig stora önskemål om frukost, men han bara ville leka lite och läsa lite medan jag fick vila ögonen på hans säng. Han kom till och med upp och la sig i sängen igen. Sen tog han mig i handen och sa att jag skulle följa med, så gick vi in och la oss i vårt rum istället.

När jag loggade in här idag såg jag att jag har haft över 200 unika besökare på bloggen i maj. Välkomna, hoppas ni ska trivas.... :)

Nu är klockan snart halv tolv och jag är jättehungrig! Jag och en kompis ska gå ut och käka, passar på att ta ett ställe en bit bort så får vi prommis till och från stället (och blir förhoppningsvis fria från övriga kollegor). Nu är det dags.

Sambon lämnade nyss dagisrapport. Efter lunchsov hade Sonen fått sitta hos sin förskolelärare (vi kan kalla henne Anna) och myst lite för att komma igång. När hon sen tog upp bästisen och skulle låta honom sitta på samma sätt hade Sonen kommit fram och dragit och sagt "Nej nej, min Anna, min Anna". Vi har aldrig sett honom direkt sotis förut, så för oss är det här stort.

Fortsättningen är dock bättre. Efter ett tag säger Anna att hon och bästisen måste gå iväg för att de ska byta blöja. Sonen säger då "ja bassa, ja bassa" och pekar på blöjan. Så Anna låter honom följa med till toan för att byta hans bajsblöja också. Men då visar det sig att Sonen gjort en KUPP! Inget bajs, men han fick följa med bästisen till toan och bästisen fick ingen ensamstund med Anna.

Bevis på svartsjuka, kontroll på sambanden och lite logik presenterat på bara några minuter.

Sen kan ju folk försöka intala mig att barn inte förstår när man säger att "gör du så så blir det sådär".

Klockan är 0540 och jag hör Sonen leva om i sitt rum. Jag tänker att han får hållas, vi har sagt att han får leka i sitt rum om han vaknar före klockan ringer. Tyvärr är det stenkört för mig att somna om, men jag ligger i alla fall kvar i sängen. Några minuter senare kommer det ett par trippande fötter till vårt sovrum. Jag låtsas sova. Sonen klappar mig på armen, lägger upp sin kudde på sängen och säger "Mamma, bassat!" och klappar sig på blöjan. Det är första gången det händer att han kommer och berättar vad han gjort, så det måste man ju premiera. D.v.s vakna till ordentligt, gå med honom till skötbordet och byta blöja och berätta vad duktig han är som kom och sa vad han gjort. 

Sen gick jag tillbaka till sängen och la mig medan Sonen bestämde att han hellre lekte en stund till. Vet inte vad som är bäst, en son som kommer till sängen och hoppar runt för att han inte kan sova, eller en son som sitter och leker med leksaker som låter rätt mycket. Hur som helst kom han till oss till slut och vi låg och myste till klockan ringde.

Trots att jag är jättetrött och seg i huvudet nu måste jag säga att det var en rätt ok morgon. Blir alltid lite extra lycklig när jag lämnar på dagis och jag ser hur glad Sonen är för att träffa sin bästis. De hoppar, springer, skrattar och studsar omkring för att de ser varandra. Det smittar av sig på de andra barnen och det är bara att stå bredvid och njuta. 

Mina tankar idag (och den senaste tiden) landar ofta på killen som blev överkörd för att han sa till ett gäng människor att sluta förstöra en rastplats. Hallå? Vad händer? Hur kan det hända? Ska man behöva ha en hel insatsstyrka med sig för att våga säga till folk att inte sparka sönder en papperskorg? Mitt hjärta gråter vid tanken på denna totala avsaknad för respekt för saker och människor. Ännu en vardagshjälte borta. 

Slutade lite tidigare och gick och letade efter en present till en 1-åring. Vet precis vad jag vill ha men hittade det inte. Skulle även köpa ett nytt pussel till Sonen men det fanns inte nåt kul. Hittar jag inte nåt annat får det blir ett "Bilar"-pussel, men vi får väl se.

Åkte hem till mina grabbar och vi (Sambon) trotsade vädret och grillade korv. Myste med Sonen framför "Bilar" tills det var dags att natta honom.

40 minuter senare hämtade Sambon mig, jag uppskattar att Sonen hoppat runt i 30 minuter av dem varpå vi båda somnade... men jag vet inte. Sonen har en förmåga att bli väldigt pigg av att jag nattar honom. När Sambon lägger honom tar det typ 2 minuter, sen sover han. Med mig ska det pratas, hoppas, slängas med nallar och kramas och klappas. Sjunga och låtsassova också, liksom låtsassnarka.

Gick ner och kollade på ett CSI och ett Numbers med Sambon, nu avslutar jag med Oprah. För att inte tala om sorbet med chokladsås. Så gott! Snart är det nannadags, sov gott alla bloggare och bloggläsare.

Nu har jag gått en 30 minuters promenad, trots allt. Och fått mat i magen. Har även kollat in kvällens TV-program och konstaterat att ikväll blir det nåt inspelat. Är Sambon med blir det CSI, annars nån form av underhållning, vi får se.

Jag har även skaffat lite mer energi, så nu ska jag ta tag i jobbet en stund faktiskt.  

Jag är så hungrig så jag nästan kräks. 38 minuter kvar till lunch. Undrar vem som vill äta matlåda med mig idag, eller iaf äta nåt här på jobbet. Funderar även på om jag ska gå ut och shoppa eller ta en halvtimme rask takt. Halvtimmen lockar nästan mer, det känns att det behövs och det var ett tag sen. Vi får se vad det blir.

Är så fruktansvärt osugen på att jobba idag. Hade velat lägga mig i soffan med en bok och en filt och massa tända ljus. Men så funkar det inte när man är vuxen. Då måste man jobba så att man får lön och kan betala räkningarna. Jorå, så är det. Och så vill jag nog ha det. Utom idag. Det blir bättre sen. När jag fått lunch i magen.