Efter dagis åkte jag, Sambon och Sonen runt till 9 ställen för att leta efter en julkalender till Sonen. Kan inte fatta att vi glömt att köpa det. Inte ens glömt, utan bara inte gjort.

På varje ställe sjönk minen på Sonen, för att inte tala om på oss. Dåliga dåliga oss.

Sista stället gick Sambon in på ensam. Kom ut och hoppade och dansade med en kalender i handen. Folk måste trott att han var galen. Dålig och galen.

Skyndade oss hem och satte oss framför tvn med vår vackra son och hans inspelade julkalender, avsnitt ett. Såg 30 sekunder. Sonen skakade. Sonen snyftade. Sonen blundade. Vi stängde av.

Underbart. Oförutsägbart.

Blir väckt och bestämmer mig för att gå ner och äta frukost med Sonen. Rotar fram mina pyjamasbyxor och sätter på mig dem. Sonen tittar på mig och säger "Nej mamma, du kan inte ha dem på dig!!!" Jag frågar varför och han säger att de är fula. Jag tittar ner och konstaterar att de är rätt skrynkliga. Kan det vara därför de är fula? Jag ber honom känna på dem för att förstå hur sköna de är (flanell). Han känner på dem och säger "men mamma, de är inte coola".

Hmm, är det en tonåring eller en treåring jag har här???

Underbara unge, men jag antar att det inte var sista gången jag får höra att jag inte är cool nog. Det ligger liksom inte för mig. Att vara cool.

Är så impad av Sonen. Igår bestämde han att han skulle sluta med nappen, så vi la ner den i ett kuvert och skickade den till Tomten. Idag fick han ett hockeyspel i retur. Typ. O killen har inte nämnt nappen en enda gång. Tre år och fyra månader.

Tycker att det är jättestort. Men granngrabben som är sju år sa "dra mig baklänges, NAPP, när han är sååå stor!?!?", så jag vet inte, kanske är det bara jag som tycker att Sonen är så himla duktig. Osså har det bara gått två dygn, jag kanske inte ska hoppa av glädje riktigt än. Eller så är det just det jag ska. Njuta av nuet. Eller hur? :)

Jag har blivit Faster. Gud vad vuxet! Fastrar är ju tanter, eller hur? Eller kanske inte. Men för mig är det så... mina fastrar var ju gamla... eller kanske inte. Kanske var det jag som var liten. Men för mig, att jag och min kusin fick åka till min Faster G. ett tag (vet inte om det handlade om en helg eller en vecka) då och då, det var så stort. Hon var sjukpensionär och kanske därför "äldre" än vad fastrar kanske är vanligtvis. Hon älskade när vi kom dit och vi fick göra mer eller mindre vad vi ville. Vilket typ innebar att vi var ute och lekte på lekplatsen. Jag menar, hon bodde i stan och vi på landet, vi hade inga lekplatser. Vi hade ju bara naturen. :)

Jag har nog inte fattat hur viktigt det var för mig i mitt liv. Hur stor jag fick känna mig, att följa med min 4 år äldre kusin och vara ensamma hos min Faster G. Undrar om jag kan ge Sonen och hans kusin samma gåva. Det handlar om att minnas och göra val som känns bra för Sonen.

Nu har Sonen samlat på sig två fulla burkar med kulor i sitt belöningssystem. Inte någon formel1-fart på det, men det går framåt.

Efter fem månader har det verkligen lossnat och Sonen smakar på riktigt på den mat vi ställer fram. Kanske för att vi på senare tid har lagt till att han ofta har fått en glassbilspinne utöver sin kula. Hm... fast idag åt han hela tallriken för "bara" en kula. Även om han snyftade "en annan gång får jag glass".

Med övriga belöningspunkter går det väl så där. Det blir väl ca en kula i månaden på att han sover hela natten i sin säng... Tror inte det är något han kan styra över.

Toalettbesöken genererar nån kula i veckan.

Sen har vi lagt till en ny punkt på dagordningen och det är om han inte slår mig eller Sambon på ett helt dygn. Vet inte varför han har fått för sig att det är ok att slå oss, det är något vi alltid har markerat är fel. Men tyvärr har han en bästis (som iofs inte heller får slåss) som slåss rätt mycket. Sonen slåss bara när både jag och Sambon är med. Alltid bara mot en av oss. Handlar kanske om att markera sin plats i familjen. Att göra sig hörd. Jag vet inte. Jag vet bara att det är tröttsamt och något som vi verkligen inte kan förlika oss med.

Kanske behöver något i stil med Komet, även om det kanske känns som att det är för föräldrar som har ännu mer problem än vi har... det är bara det att jag vill ha något verktyg som kan funka. Just nu står jag rådlös ibland, vilket jag hatar att göra. Kanske finns en COPE-kurs i stan... det har jag velat gå på sedan dagen jag blev gravid. Kanske dags nu då...

Eller... ELLER... kan det vara så lätt, att när vi är utvilade och ger Sonen uppmärksamhet och orkar ta konflikterna på ett bra och pedagogiskt sätt.. så slåss han aldrig!? Kanske är det inte en slump att slag och sparkar kommer när vi går in och toppstyr utan att förklara. Neeej, så kan det väl inte vara? ;)

Idag började vi med ett litet belöningssystem för Sonen, som i korthet går ut på att han får en "puttekula" varje gång han smakar på den mat som finns på hans tallrik eller om han sover en hel natt i sin egen säng. Efter mycket gråt och tandagnisslan hade han fått i sig några tuggor ris och en tugga kött.

Så var det dags för hans första kula. Big mistake. Svårt att få en liten kille att förstå att man bara får ta en av alla fina kulor och lägga i en tom burk. När burken är full ska han få välja något att göra som han o bara han ska få bestämma. Vi får väl se hur det går... kanske försvinner burken och alla kulor i några månader. :) Är det bara jag som tillskriver min barn för stort förstånd? Ibland förstår han så himla mycket, för att nästa gång bryta ihop över ingenting.

Kanske ungefär som jag? Suck.

Sonen ramlade tillbaka och blev lite bebis i morse. Han var bråkig hemma innan vi gick till dagis och till och från bilen vägrade han att gå själv, han skulle bli buren. Kom in på dagis och han höll fast vid mig som ett plåster. Stoppade händerna innanför min tröja för att känna tryggheten av mammas varma hud. Följde till slut tveksamt med oss in på avdelningen för att kolla vad det fanns för leksaker, och bestämde sig för att leka med ambulans och polisbil. Ställde sig intill en vägg och tryckte. Svarade inte när vi sa hejdå.

I övrigt på dagis var det kaos. Vårt dagis är sommardagis (började igår), bästisen och alla fröknar utom en har semester. Sommarpersonalen verkar behöva ägna sin tid åt att lära känna varandra och ingen är där barnen är. Helt tvärtemot hur vårt dagis brukar vara. Igår när jag hämtade var alla barn i lekhallen och all personal satt och pratade i målarrummet utanför. I morse när vi lämnade var massa barn och klättrade på väggarna på vår avdelning, där de ordinarie barnen är vana vid att man tar det lugnt och leker lugnt.  Någorlunda i alla fall. 

Sonen anpassar sig och klarar sig säkert, men jag är glad att vi bara har denna + två dagar kvar. Dagis ska vara trygghet, inte dagförvaring. Hoppas personalen snart har hittat varandra så att i alla fall några kan fokusera på barnen. 

Ja, jag vet att jag bara såg en bråkdel, men de bråkdelar jag brukar se av en dag brukar lugna mig, eftersom vi har världens bästa personal på vårt dagis. Barnen och föräldrarna är alltid i fokus, verksamheten ska fungera runt dem, inte tvärtom. Det gillar jag.  

Min nya favoritsyssla är att sätta på en CD med sånger från dagis och höra Sonen sjunga. Man inser helt plötsligt att han har blivit så stor på ingen tid alls. Han har inte så jätteutvecklat tal så därför är det helt underbart att höra honom sjunga "äppen päjon baaner siner tytter vi e dott, fjutten som vi fååå, den sa macka doott! äppen päjon baaaner siiiner tytter vi e dott!" Det är bara en av 25 sånger på CDn och han sjunger med mer eller mindre i alla. Sån skillnad mot tidigare i vår. Jag älskar det, så mycket att jag börjar gråta.