Hur ska jag kunna behålla minnet från Sonens uttryck vid frukosten imorse? Det är inte så att jag filmar honom varje dag hela tiden... så på något sätt måste vi förlita oss på våra minnen.

I morse frågade jag något vid frukosten. Sonen tyckte uppenbarligen att jag tjatade... för han la pannan i ena handen (armbågen lutad mot bordet), suckade, skakade på huvudet och höll upp andra handen lite lojt och sa "men mamma jag har ju saaaaaaagt det". Förstår att ingen kan se det framför sig, men jag bara älskade det och bilden har hoppat fram flera gånger under dagen. Kanske inte lika charmigt när han är 16 år och det uttrycket kommer några gånger om dagen, men när han är dryga 3,5 år ramlar man ju ihop. Det ser så fel ut, när en liten oskyldig, underbar kille kör såna där vuxna gester och uttryck.

Hur behåller man sina minnen? Tja.. kanske genom att skriva ner dem....

Nu har vi varit på tre (av åtta) tillfällen på föräldrautbildningen. Så om vi var hyfsade föräldrar när vi började kursen så borde vi vara bra föräldrar nu. Vi gör vår läxa och tänker faktiskt till rätt mycket i vardagssituationerna, och har redan märkt förändringar. Med små enkla medel. Det är så himla häftigt och tar till och med mindre energi än hur vi försökte lösa vissa situationer tidigare.

Idag pratade vi t.ex om våra personligheter och hur det påverkar barnen (och oss) när vi har lika/olika personligheter jämfört med varandra och våra barn. Läxan är att tänka på några egenskaper som jag har som kan göra att det är svårt att vara förälder. När jag har kommit fram till det ska jag tänka på saker som mitt barn gör som säger nåt om hans egenskaper och vad det säger mig/vad det innebär. När jag har kommit dit ska jag tänka på vad jag kan ändra på för att göra samspelet mellan oss smidigare och lugnare. Slutligen ska jag prova det och se hur det går.

Dags att titta lite på läxan...

Imorgon är det dags för kurs igen. Jag ska bli en bättre mamma. Del 2 av 8. Jag känner att allt har blivit lite konstigt. Jag dissar kursen och dess innehåll men har märkt under veckan hur den har smugit sig på mig på nåt sätt. Det som irriterade mig vid första (förra) tillfället var att alla exempel var så "tillrättalagda". Det var så givet vad man skulle svara, hur man skulle vilja vara som förälder. Allt var så slätstruket, vi gick aldrig in på djupet och när jag försökte få spets på ett case blev det liksom ingenting. Under den här veckan har jag dock märkt att jag hanterar konflikterna lite annorlunda. Inte alla, men några fler.

Det är skönt, för det gynnar ju inte bara mig, utan kanske framför allt även de som betyder mest för mig, min Son och även min Sambo. Vi blir mer harmoniska allihop. Halleluja, jag vet. Men ändå, det är nästan läskigt. Så enkla och uppenbara medel att få en unge som slutar skrika och istället pratar. För det är en av de få principerna jag inte ruckat på sedan jag blev mamma själv... att jag tycker såååå illa om barn som skriker för att de inte får som de vill. Missförstå mig rätt, jag tycker inte illa om barnen. Jag tycker illa om företeelsen. Och ibland lite illa om föräldrarna. För sättet de hanterar det på. Så rätt vad det är står jag där, och har en unge i min vagn som bara skriker o skriker att "jag viiiilll ha xxx". Det är så nära att jag lämnar kundvagnen där den står, kan jag säga. För det är jobbigt att inse att man ska tycka lite illa om sig själv.

Som tur är har det inte hänt så ofta och han tystnar rätt fort när jag ger honom onda ögat. Eller vad tusan det är jag gör. Jag fattar det inte själv, för ingen åthutning är så effektiv som när jag får nån sorts lugn, tyst röst som bestämt deklarerar för Sonen att antingen är han tyst eller så är det raka vägen till kassan och så får han stanna hemma nästa gång jag åker till xx-affären. Det måste vara nåt med tonläget och blicken, för han fattar att det är allvar, jämfört med vissa andra gånger då han inte verkar höra mig över huvud taget.

Hur som helst, summan av det hela är att kursen trots allt verkar ge något och att jag ser fram emot morgondagen.

Så, vi var hos doktorn med Sonen idag. Han tittade i halsen 5 sekunder, tittade på öronen och lyssnade på hjärta och lungor, sen skrev han en remiss och det var det. Får vänta och se helt enkelt.

Det är en så skön doktor, det är så det ska vara när man kommer till en barnläkare. Har massor leksaker och nallar för att mjuka upp barnen och efteråt slänger han åt dem guldpengar (ja, choklad) och tutor o grejer. Jag förstår att det finns skeptiker till det, men jag skiter i vilket. Jag vill hellre att Sonen går glad till och från doktorn än att slita dit honom och han har ångest varje gång. För så är det när vi har tagit honom till vårdcentralen.

Jag säger inte att alla vårdcentraler är sådana, men tyvärr lever vår vårdcentral upp till sitt dåliga rykte. Jag har full förståelse för att de är stressade och utarbetade, men sättet de hanterar barn på är så långt från vad jag önskar för min son. Tror de sätter läkarskräck i barn innan de ens har förstått riktigt vad det innebär att gå till doktorn. Sonen är tre nu, han förstår endel och vi kan prata med honom, men som de betedde sig när han var typ ett år gammal. Hua. Så då blev det att vi inte gick dit, varpå han istället hamnade på barnakuten. Vettskrämd. De lugnade ner honom totalt. Hamnade där igen, kort därefter, eftersom de sagt att vi kunde återkomma om samma problem uppstod. Sen bytte vi till den här läkaren, en landstingsansluten privatläkare. Aj lööv it. 

Äntligen har jag fått tummen ur och ringt läkaren som ska titta på Sonens mandlar. Jag tror inte nån kan fatta hur stora de är. När han gapar och visar halsen är det kanske... 4 mm, max, mellan främre delen av mandlarna. Längre ner är det inte mer, om man säger så. Jag vill inte att han ska ha ett liv som jag som får panik om jag inte får ha munnen öppen när jag andas. Även om jag har tagit bort mandlarna i vuxen ålder. Hela jag och min kropp är vana vid att flåsandas, så vi har fortsatt på ren vana.

Sonen andas så tungt varje natt att vi hör det ner till undervåningen. Han blir anfådd för ingenting. Men värst är när han får ett litet litet kort andningsuppehåll när han sover. Inget jättelångt, men man hinner nästan få hjärtsnörp själv innan han drar det där förlösande djupa andetaget.

Tänk på oss imorgon och håll tummarna för att vi får en remiss till att ta bort hans mandlar. Eller iaf skrapa bort lite av dem, som nån sa att man gör nuförtiden. Hum...kan man verkligen göra det?

Nu när vännernas bebisar börjar komma till världen blir jag lite sotis. Jag älskar ungarna och deras föräldrar, men jag vill ju också... jag vill ha en liten bebis... Försöker förtränga det eftersom jag vet att Sambon inte alls är intresserad, men det är med en viss sorg i hjärtat.

Samtidigt har jag världens finaste pojk i Sonen. Om jag bara får möjligheten att ha ett barn är det absolut ingen nitlott. Han ger så himla mycket till oss varje dag.

Känns som att jag skrivit det här förut. Kommer säkert skriva det igen. Slutar troligen först när jag är gravid, eller har förlikat mig mig med tanken på att inte få min perfekta lilla tvåbarnsvärld.

Tills dess får jag nöja mig med att krama på andras minstingar, vilket inte är helt fel det heller. Alla bebbar är mysiga bebbar. Hittills. Sen kan man gå hem och leka med stora killen som spontansjunger och berättar spännande stories och längtar efter nästa lördag.

Hur underbart är det inte när man kommer hem från dagis, Sonen ser kompisarna ute och stannar till vid deras hus; sen kommer de hem till oss och leker i 45 minuter innan de måste hem och äta? Vad mysigt!!! Ja, det är bara andra gången Sonen leker med sina kompisar hemma sådär (självinitierat) så jag är fortfarande sprudlande entusiastisk över när det händer. Det blir annorlunda på något sätt, när inte alla föräldrar är med utan barnen bara kan leka fritt medan man själv går runt och grejar med annat. 

Igår morse slog det mig som en blixt från klar himmel: En av mina bästa vänner är nog gravid. Det fanns tecken som tydde på det, förändringar i beteendet... (slutade på Viktväktarna med konstiga vaga skäl, mår halvkonstigt hela tiden, äter helt plötsligt mellis...) Jaja, inte skäl som duger i rätten, men väl i min konspirerande hjärna. Så jag frågade henne. Hon är i 6 veckan.

Jag blev jätteglad! Så mysigt. 100% glad. Gick med fånleende i flera timmar. Sen, på eftermiddagen kom en ny tanke. Kan man både vara 100% glad och 20% avundssjuk? Kan de plockas från olika potter? För jag missunnar ju verkligen inte dem att få en ny familjemedlem. Det är bara att suget efter ett syskon till Sonen är starkare och starkare och att vara med henne varje dag kommer nog kännas tudelat. Men ändå, summa sumarum, är jag 100% glad för hennes skull!