Det må vara hänt att fyra dagar utan mat försvagar kropp o sinne något, men det går ju inte göra annat än att bara gråta när man läser artikeln i Aftonbladet om lilla Axel och hans familj. Han är 1 år och lider av en sjukdom som innebär kronisk smärta och att kroppens funktioner bryts ner så att han troligen dör inom 2 år. Dagens tanke går till honom och hans föräldrar som fortsätter leva och kämpa på. Det får ens egna problem att kännas ganska små.

Eller som på Oprah igår (OK, jag ÄR hemma och är sjuk, då fååår man surfa o glo på allt på TV), som handlade om barn som kom i kläm i skilsmässor. Barn fick tala med en psykolog om hur de kände och jag bara grät. Tårarna bara rann. Så mycket man inte förstår när man kommer från en "kärnfamilj".

O så lite om "de egna problemen". Har en Son som, trots att han älskar sin pappa, verkar ha "valt" att det enda trotset han ska ge oss är att konsekvent (i typ ett års tid nu?) skrika "nej pappa; mamma göra det, mamma torka, mamma natta mig". Och nej, vi ger inte efter, varje gång. Pappa nattar varannan kväll, pappa borstar tänderna, pappa gör massor. Men ändå fortsätter det. Försöker prata med Sonen om det, men det verkar som att han inte ens förstår vad det är han gör och säger. Försöker skälla och straffa, men det biter inte. Försöker ignorera, men det funkar definitivt inte. Vad göra? Lätt för mig att säga att Sambon inte ska ta sig av det, men jag ser ju att det bryter ner honom som ett knivhugg varje gång Sonen puttar. Är lösningen att jag ska vara borta ett tag? Flytta ut i en vecka? Det går ju nämligen jättebra så länge jag inte är med. Kanske är det så enkelt... att mamma alltid är här, medan pappa ibland försvinner flera dygn på jobbresor? Är det priset man får betala? Hur kommer han i såna fall reagera på om jag tar nya jobbet och också blir en reseförälder? Stackars lilla unge. Men inte så synd. För han lever. Och är frisk. Och mår bra. Egentligen.

Sitter och tvingar i mig ett andra glas blåbärssoppa, efter två dagar mer eller mindre utan mat och dryck. Har i och för sig försökt få i mig bra med vatten idag, men säkert inte i närheten av hur mycket jag borde få i mig.

Johopp. Nu tycks vi äntligen fått ett "normalliv" vad gäller Sonens sjukdom. Peppar peppar så har han inte varit sjuk sen i julas. Tro mig, det är låång tid för oss. Så vad händer? Sambon har varit däckad i över en vecka. När han börjar piggna till börjar jag må kasst och tappar matlusten totalt. Det här var i måndags. Blev helt snurrig efter massage och sedan dess har jag alltså knappt fått i mig nåt.

Hade tusen planer för morgondagen, men får väl helt enkelt följa den gamla slitna devisen "ta en dag i taget". Håll tummarna för att jag frisknar till så att vi kan få klippa Sonen och framför allt vara barnvakt åt kompisen, lilltjejen som skulle komma hit och till och med somna här hos oss medan föräldrarna får lite egentid.  

Efter en Let´s dance-kväll i fredags vaknade vi upp till en lördag som bestod i att städa / sanera, varpå Sambon och Sonen åkte och badade medan jag tog en tur till Maxi. Vi var rätt nöjda allihop efteråt, även om jag förstår att det kan verka som att jag drog det kortaste strået. 

Sonens faddrar kom hit och käkade mat, alltid lika trevligt. Lagade mammas paradrätt, en god gryta som får puttra sig riktigt smaskig.

Idag sprang Sonen och jag ut och spenderade förmiddagen med att göra en stor snögubbe med morotsnäsa och allt. Hann även med lite pulkaåkning och sen gick vi in och åt en smörgås och när Sonen hade sovit middag hade moroten ramlat ur snögubben som började säcka ihop. Töväder. Packade ner skridskorna och åkte iväg till isbanan för att träffa bästisen och åka skridskor. Sonens åkning hade förbättrats milvidds, han släppte sargen (sin pappa) och åkte flera meter utan att ramla. Snacka om stolta föräldrar. 

... eller i alla fall sätta oss ner i soffan och kolla på andra som dansar. Jag är helt fast. Längtar hela veckan tills det ska bli fredag så att jag kan få kolla på kända människor som gör det de inte är bäst på. Banal, kommersiell programidé, kanske några tycker - men det funkar bra på mig. Framför allt på fredagkvällar. Jag behöver verkligen inte nåt mer sofistikerat då.

Så nu är det bara att natta Sonen, ta fram ett glas gott vin och sjunka ner djupt i TV-soffan. Redo klockan åtta.