Var inne och bytte blöja på sonen och hörde en duns utanför. Tänkte att nu kommer nog Sambon hem, men när jag tittade ut genom fönstret var han inte där. Jag och Sonen gick ut, jag gav honom en frukt och skulle gå runt huset för att få Sonen att somna ute i sin vagn. Då, där, på verandan ser jag en låda stor som en TV-låda. GRILLEN ÄR HÄR! Sambon är borta, men jag har i alla fall en grill här. I en låda. Utan gasoltub. Hur som helst ett steg närmare. Yey!

Nu måste jag bestämma mig för om jag ska gå vidare i intervjustegen ifall de ringer och säger att de vill ha mig. Magkänslan säger att jag ska tacka nej. Beror det på att jag inte vågar ta steget trots allt, eller beror det på att jag faktiskt inte är så intresserad av tjänsten. Jag menar, intervjuaren formulerade sig ju som att "det är inte så högt tempo på företaget, som du kanske är van vid"... Han uttryckte ju nästintill att jag skulle tycka det var tråkigt. Eller ville han bara testa mig? Tankarna går runt runt i huvudet, men det lutar åt att jag kanske helt enkelt håller mig kvar på det befintliga jobbet en stund till. Suck. Bekväm så att det skriker.

Om två timmar får jag klippa mig, jaaaa! Helt sjukt att jag valde en klipptid kl 9 på morgonen en ledig dag, men å andra sidan har jag ju varit uppe sedan kl 6 så jag antar att det är helt ok. I övrigt hoppas jag att dagen ska bli bra, jag tror vi ska till några vänner och grilla ikväll. 

Förut idag var vi och lekte med en av Sonens kompisar. Vi började umgås när barnen låg i magarna, så det var mysigt att få en pratstund med en av mina nya vänner. Jag blir frustrerad på mig själv att jag inte tar oss tid oftare att träffa våra vänner, de ger så mycket glädje. Hur som helst, det är så fascinerande att se de små vara igång. Ena stunden vaktar de sina revir som hökar, två minuter senare springer de och leker och skrattar. Det är inte alltid lätt att läsa deras små tankar. Det kanske inte är meningen att vi ska göra det, utan bara finnas till hands när de behöver oss.

Satt häromdagen och försökte planera in när vi kan ha 2-årskalas med Sonens kompisar. Men "den helgen kan inte vi för då... " var den replik som var mest vanlig. På tre minuter är vi framme i juli och då börjar ju folk semestra.

Tittar vi på bara på vår egen familjekalender (ja, vi har börjat med en sån för att kunna samordna oss lite grann) är det tillräckligt för att få ångest. Mina föräldrar vill ju gärna försöka träffa Sonen en gång i månaden. Det samma gäller för svärmor. Happ, då var det två helger i månaden som går bort. De andra är inte svåra att fylla. Det finns ju en hel del "borde" tillsammans med lika delar "vill hinna". Det här handlar inte om att jag vill minska antalet tillfällen våra föräldrar får träffa Sonen, det är absolut inte det jag vill. Jag vill inget annat än att de ska få träffa honom så mycket de vill, men när man bor en bit ifrån varandra blir det alltid på helger. Jag vill bara få ut min frustration kring planering och känslan av att vara överbokad.

Vad jag har kommit fram till att vi måste göra är att planera in oplanerade helger. Helger då vi bara kan få slappa och ta igen oss. Denna helg är t.ex mer eller mindre helt oplanerad, det känns så himla skönt. Att bara gå runt och dra är vår melodi... Vi har långhelg så vi ska försöka få till lite hus- och trädgårdsstök också. Finns det något universellt sätt att lära sig hålla rent, fint och iordning i huset? Vi trodde att vi skulle vara duktiga och lära oss det när vi fick något eget, men vi är lika kassa både jag och Sambon, så allt tar lite längre tid och sker betydligt mer sällan än det borde. Jag skulle vilja bli som min mamma som faktiskt under hela min uppväxt verkade tycka det var kul att städa. Då är det ju ingen uppoffring att göra det...

Det är hur som helst inget jag ska ta tag i nu, för nu ska jag gå och inleda skiftbyte med Sambon - han får gå ner och kika på Traktor Tom med Sonen så ska jag sova en stund, tänkte jag. Det kanske är det som skiljer oss från andra? Vi sover när andra fixar sina hus. hmm... kanske skulle... Nä, inte idag, måste verkligen få vila mina pollenfyllda ögon.

Gud vad jag är glad att Sonen ska få en 3-hjuling av sin mormor och morfar när han fyller 2. De kommer hit nästa helg och då får han den! Ååååh vad det ska bli skönt. Jag har nämligen en son med en stor kärlek för cyklar. Han älskar sin cykelhjälm, han skriker efter att få åka cykel (med oss) och vill ta på alla barns cyklar. När vi hämtar honom på dagis och de är ute sitter han oftast på en cykel, åtminstone när bästisen har gått hem. Han kommer bli sååå glad att få en cykel. Och jag kommer bli sååå glad att slippa säga "NEJ, det där är "valfritt namns" cykel". Sen att det inte finns någon present i världen som vi kan köpa som han kommer gilla mer, det är en liten bagatell i sammanhanget.

Idag har vi vårstädning i samfälligheten. Vi ska gräva i sandlådan, rensa ogräs, måla staket och göra fint för barnen. Det känns bra att vi ska fixa det område som Sonen utnyttjar dagligen, så att man slipper ta hand om parkeringen eller nåt annat tråkigt. Vet inte vad vi ska hitta på mer idag, jag vill verkligen få köpa den där grillen - göra tzatziki och bara äta en massa gott. Vi får se vad som händer.

Det är vår nu, har jag förstått. Vaknade med toksvullna ögon och en näsa som bara rinner. Käkar allergimedicin året runt men ändå denna fysiska reaktion varje gång världen blir lite vackrare. Jag blir så himla trött. Inte trött-arg, utan trött-jag-vill-sova-trött. Det går inte att fokusera på jobbet när ögonen svider och kliar. 

Nä, jag håller med Karin Boye, för visst gör det ont när knoppar brister.