100 000. Så många nervceller bildas i Fröet varje minut. 6 miljoner nervceller på en timme. Inbäddat i 3 millimeter Frö.

Och 1720 millimeter trött mamma. Trött trött trött. Med 1050 millimeter sovande blivande storebror snarkandes bredvid mig.

Om två veckor ska vi berätta för Sonen och våra föräldrar. Stor kille ska få fundera på hur livet blir framöver, precis som vi gör. Han kommer att bli världens bästa storebror, och mitt hjärta kommer bli få perfekt balans på kärlekskontona. Just nu finns det liksom lite överflöd reserverat.

Längtar efter mitt fantastiska frö. Mys.

Efter 15 månader blev det helt plötsligt aktuellt att skriva av sig igen. Allt på grund av en liten vit sticka med två röda streck. Jag ska bli tvåbarnsmamma och vill bara skrika ut det, men på nåt sätt känns det inte helt vanligt att berätta för hela världen att man är i fjärde veckan. Eller femte. Jag har aldrig lärt mig det där och till skillnad från förra gången känns det inte lika viktigt. Men jag kommer nog ta reda på det.

Bebisen som har valt oss som föräldrar vill (om allt går väl) bo i min mage till januari 2011.

Fröet är tydligen inte större än ett sandkorn men ändå påverkar det min kropp på en massa sätt. Jag klappar min överviktsmage och låtsas att den bara består av bebis.

Jag vill gå ut och gå och bli stark inför den maratonprestation jag står inför. En annan del av mig vill sitta i soffan och äta choklad. Mjölkchoklad. Mitt enda "mat"begär 2005. Verkar bli det även 2010.

Idag blir det fotbollsskola och bio med vår stora Son. 5 år och finast i världen. När jag frågade var en eventuell lillebror eller lillasyster skulle bo svarade han "i mitt rum, med mig... och mamma, vi måste köpa en snuttis". Min älskling. Mitt fina fina hjärta.