Jag undrar.... var det bara jag som grät stora stora tårar vid båda förlossningarna som skildrades i programmet "barnmorskorna"? Trodde jag hade jobbat mig igenom min förlossning och alla känslor kring den men nu vet jag inte... Det här var känslor jag inte känner igen. Inte bara "åh vad mysigt det var", utan mer... nä jag veti nte. Jag måste tänka igenom det här. Prata med nån? Ja det gäller nog bara att bestämma vem.

Om ångesten jag kände nyss är verklig och att inte bara inbillad kan det kanske förklara varför jag låtit mig själv gömma mig bakom 20 extra kg ett långt tag nu. Kanske vill jag inte tillåta mig att känna mig snygg, vacker, älskvärd. Skitdumt, eftersom min Sambo älskar mig hur jag än ser ut...

Jag vet inte, jag måste reda ut de här tankarna. Intressant vad ett tv-program kan sätta igång...

Jag tror TV4 överskattar sin publik. Sitter just nu och kollar på Körslaget. Det är riktigt bra underhållning, måste jag säga. Men ärligt talat. Reklam... reklam... reklam före första kören ens sjunger. Reklamavbrott ett antal fler gånger. Heeeyy... Gissa hur många av oss tittare som somnar.. typ precis nu?

Själv kom jag på den kanonbra idén att blogga lite, så jag kanske kan klara hela programmet. Måste ju höra Markoolios kör.

Just det, när jag ändå är igång och bloggar för en gångs skull... Har fått hem mitt "a complaintfree world"-armband nu. Det funkar riktigt bra, de dagarna jag använder det... Fast jag har dem inte på mig så ofta, vilket kanske kan bevisas ovan.

Så... om jag hade haft det på mig idag, hade jag kanske istället skrivit nåt i stil med:

Sitter just nu och kollar på Körslaget på fyran. Kanonbra tycker jag! Har redan lett, gråtit och fått bra underhållning av glada människor. I reklamen hinner jag med att fylla på och tömma tvättmaskinen i skytteltrafik, jag hinner till och med att blogga. Kanon! Nu är Markoolio tillbaka.

KRAM och godnatt!