Nu när vännernas bebisar börjar komma till världen blir jag lite sotis. Jag älskar ungarna och deras föräldrar, men jag vill ju också... jag vill ha en liten bebis... Försöker förtränga det eftersom jag vet att Sambon inte alls är intresserad, men det är med en viss sorg i hjärtat.

Samtidigt har jag världens finaste pojk i Sonen. Om jag bara får möjligheten att ha ett barn är det absolut ingen nitlott. Han ger så himla mycket till oss varje dag.

Känns som att jag skrivit det här förut. Kommer säkert skriva det igen. Slutar troligen först när jag är gravid, eller har förlikat mig mig med tanken på att inte få min perfekta lilla tvåbarnsvärld.

Tills dess får jag nöja mig med att krama på andras minstingar, vilket inte är helt fel det heller. Alla bebbar är mysiga bebbar. Hittills. Sen kan man gå hem och leka med stora killen som spontansjunger och berättar spännande stories och längtar efter nästa lördag.