Sonen har gått och blivit mörkrädd. Det har väl egentligen smugit sig på sakta, jag upptäckte det för första gången för några månader sen när han var rädd för spöken. Trodde att vi lugnade honom, men idag blev det så illa att jag var tvungen att ta fram en lampa som han kunde ha tänd i sitt rum när han sover. Stackars stackars lilla rädda gubben. Han såg helt stressad och jätterädd ut. Min älskade Son, vad kan ha gjort honom så rädd för mörkret?

På dagis är det trolltema. Vid hämtning frågade personalen Sambon om Sonen är rädd för troll. Fram till igår var han det inte, då pratade vi om trollen som bor hos tomten (tomteland, Mora) och hur man ropar på dem. Inget rädd alls faktiskt. Idag hade han brutit ihop när de läste en bok om troll. 

Älskade älskade Son, var inte rädd. Mamma är här och tänker inte låta nåt hända. Vill jag säga. Säger jag. Men sen ska jag få honom att förstå det också.

Det här är bara början. Jag vet.