Det må vara hänt att fyra dagar utan mat försvagar kropp o sinne något, men det går ju inte göra annat än att bara gråta när man läser artikeln i Aftonbladet om lilla Axel och hans familj. Han är 1 år och lider av en sjukdom som innebär kronisk smärta och att kroppens funktioner bryts ner så att han troligen dör inom 2 år. Dagens tanke går till honom och hans föräldrar som fortsätter leva och kämpa på. Det får ens egna problem att kännas ganska små.

Eller som på Oprah igår (OK, jag ÄR hemma och är sjuk, då fååår man surfa o glo på allt på TV), som handlade om barn som kom i kläm i skilsmässor. Barn fick tala med en psykolog om hur de kände och jag bara grät. Tårarna bara rann. Så mycket man inte förstår när man kommer från en "kärnfamilj".

O så lite om "de egna problemen". Har en Son som, trots att han älskar sin pappa, verkar ha "valt" att det enda trotset han ska ge oss är att konsekvent (i typ ett års tid nu?) skrika "nej pappa; mamma göra det, mamma torka, mamma natta mig". Och nej, vi ger inte efter, varje gång. Pappa nattar varannan kväll, pappa borstar tänderna, pappa gör massor. Men ändå fortsätter det. Försöker prata med Sonen om det, men det verkar som att han inte ens förstår vad det är han gör och säger. Försöker skälla och straffa, men det biter inte. Försöker ignorera, men det funkar definitivt inte. Vad göra? Lätt för mig att säga att Sambon inte ska ta sig av det, men jag ser ju att det bryter ner honom som ett knivhugg varje gång Sonen puttar. Är lösningen att jag ska vara borta ett tag? Flytta ut i en vecka? Det går ju nämligen jättebra så länge jag inte är med. Kanske är det så enkelt... att mamma alltid är här, medan pappa ibland försvinner flera dygn på jobbresor? Är det priset man får betala? Hur kommer han i såna fall reagera på om jag tar nya jobbet och också blir en reseförälder? Stackars lilla unge. Men inte så synd. För han lever. Och är frisk. Och mår bra. Egentligen.