När vi hämtade Sonen träffade vi hans ordinarie personal som bekräftade att han varit deppig hela förmiddagen och hållt sig till henne. Han är osäker och känslig. Stackarn. Men det är väl lite som kollegan sa; "Tänk om du kom till jobbet och alla arbetskamrater hade bytts ut, men du var i samma lokaler och förväntades göra samma saker, då hade du ju också tyckt det var lite omtumlande". Med det i åtanke måste jag säga att jag tror Sonen klarar det bättre än vad jag skulle göra. Jag kanske ska sluta tänka så mycket, helt enkelt. Dessutom är det ju bara två dagar kvar nu. Sen är det S E M E S T E R! wohoooo!

Fem 2-åringar i bara blöjor och solhattar som springer omkring och leker på gräsmattan, då vet man att sommaren är här! Det är så underbart att se ungarna växa upp tillsammans och verkligen gilla varandra. Sen är de ju så ruskigt olika så det blir en massa tårar också, när allt inte går deras väg - men vi är nog alla överens om att vi vill uppfostra fem starka viljor.

Jag älskar de där ungarna, de har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, eftersom de följt varandra åt sedan magstadiet. Känslorna för de andra barnen blandas med känslan av att vara nybliven förstis-mamma, så när en av oss fick sin nummer två var det första gången jag nästan fick tårar i ögonen när jag höll en annan bebis än min egen. Våra nära band gör att hon var en gnutta min också, på nåt konstigt sätt.

Sambon lämnade nyss dagisrapport. Efter lunchsov hade Sonen fått sitta hos sin förskolelärare (vi kan kalla henne Anna) och myst lite för att komma igång. När hon sen tog upp bästisen och skulle låta honom sitta på samma sätt hade Sonen kommit fram och dragit och sagt "Nej nej, min Anna, min Anna". Vi har aldrig sett honom direkt sotis förut, så för oss är det här stort.

Fortsättningen är dock bättre. Efter ett tag säger Anna att hon och bästisen måste gå iväg för att de ska byta blöja. Sonen säger då "ja bassa, ja bassa" och pekar på blöjan. Så Anna låter honom följa med till toan för att byta hans bajsblöja också. Men då visar det sig att Sonen gjort en KUPP! Inget bajs, men han fick följa med bästisen till toan och bästisen fick ingen ensamstund med Anna.

Bevis på svartsjuka, kontroll på sambanden och lite logik presenterat på bara några minuter.

Sen kan ju folk försöka intala mig att barn inte förstår när man säger att "gör du så så blir det sådär".

Kan man göra en skyddsbubbla runt sitt barn? En bubbla som inte nödvändigtvis skyddar barnet från ALLT, men som garanterar mig att det värsta inte kan hända? Jag tycker att jag ofta ställs inför historier där jag tänker att "jag skulle inte överleva om det hände Sonen". Att barnet dör är naturligtvis det hemskaste, men det kan jag inte ens tänka på. Men att de utsätts för endera orättvisan eller övergreppet...

Jag är ju inte helt blåst, så jag fattar naturligtvis att inte alla drabbas av detta elände. Jag förstår att jag inte kan gå och vara rädd och orolig för att något ska hända.

Det hindrar mig inte från att ändå sända en tanke och en "jag finns här och tänker på er"-kram till de föräldrar, barn och ungdomar där ute som råkat ut för nåt, tagit sig igenom det och gått vidare. Ni är livets riktiga hjältar.

Barn är ju underbara små individer. Och komplicerade. För att ta ett exempel: Sonen är världens kramigaste pojke. Tills något annat barn ger med sig och börjar krama på honom. Då vill han ha sitt utrymme och motar bort den som vill krama honom. Beror det på att han är van vid att det är så hans kramar tas emot? 

Eller det där vanliga att de alltid ska vilja leka med det som ett annat barn leker med. Men det kanske inte är unikt för barn... i och för sig... :) 

Hur som helst älskar jag att se när barn interagerar och bjuder på kärlek, bråk, lycka, slagsmål, glädje, tårar, kamper och skratt inom ramen för bara någon timme. De är så otroligt ärliga och raka. Enkla och samtidigt otroligt komplicerade.

Förut idag var vi och lekte med en av Sonens kompisar. Vi började umgås när barnen låg i magarna, så det var mysigt att få en pratstund med en av mina nya vänner. Jag blir frustrerad på mig själv att jag inte tar oss tid oftare att träffa våra vänner, de ger så mycket glädje. Hur som helst, det är så fascinerande att se de små vara igång. Ena stunden vaktar de sina revir som hökar, två minuter senare springer de och leker och skrattar. Det är inte alltid lätt att läsa deras små tankar. Det kanske inte är meningen att vi ska göra det, utan bara finnas till hands när de behöver oss.