Träffade mina kompisar nyss och berättade att jag ska på intervju i veckan. De tyckte jag var jättemodig som tagit steget - att gå från att prata om att man borde söka nytt till att faktiskt göra det. Det kändes bra att få en dunk i ryggen och att de tyckte det var så kul att jag satsar på nåt nytt. Det är skönt med positiva vänner som hjälper till att få bort klumpen i magen en stund. 

Var ute och cyklade när telefonen ringde. Det var från Jobb2 som vill träffa mig i nästa vecka. Spännande och en ny nervöskänsla i magen. Nya förberedelser och funderingar, men det är ju det man signar sig för när man söker jobb.

Idag ringde de från Jobb1 och ville träffa mig igen. Jag  tackade nej. NEJ!? Han som ringde var jättetrevlig men jag sa att jag måste gå på min magkänsla och att den säger att jag ska stanna på mitt nuvarande jobb just nu. (Jag sa inget om att intervjuaren sagt att "Det här jobbet har nog ett lite lägre tempo än du är van vid..." o så... )

Konstig magkänsla det där. Häromveckan sa den ju till mig att söka nytt. Nu när jag får chansen sumpar jag den. Efter samtalet var jag genomsvettig, hjärtat slog såååå hårt och jag kunde inte tänka. Vad har jag gjort? Har jag sumpat nåt bra? Eller var jobbsökandet bara en chans att få känna att jag kan få komma på intervjuer om jag vill? Och vad jag har då fått ut av detta? Bekräftelse på att ett företag kunde tänka sig att intervjua mig? Men sen då? 

Jag vet inte... större delen av dagen har jag trots allt inte haft ångest, så det måste väl betyda att jag inte kommer gråta över halvspilld mjölk. Men trots allt, så måste jag ju få tänka tanken "tänk om?"... Tänk om jag vågat, tänk om...  

Nu måste jag bestämma mig för om jag ska gå vidare i intervjustegen ifall de ringer och säger att de vill ha mig. Magkänslan säger att jag ska tacka nej. Beror det på att jag inte vågar ta steget trots allt, eller beror det på att jag faktiskt inte är så intresserad av tjänsten. Jag menar, intervjuaren formulerade sig ju som att "det är inte så högt tempo på företaget, som du kanske är van vid"... Han uttryckte ju nästintill att jag skulle tycka det var tråkigt. Eller ville han bara testa mig? Tankarna går runt runt i huvudet, men det lutar åt att jag kanske helt enkelt håller mig kvar på det befintliga jobbet en stund till. Suck. Bekväm så att det skriker.

Så har man klarat av denna dag också.

Utvecklingssamtal

"Jag hoppas att du känner att det finns utvecklingsmöjligheter för dig och att du trivs och ... " Ett jättepositivt samtal där jag för en gångs skull vågade vara rak och öppen med vad jag känner inför ALLT på företaget. Fick hur mycket beröm som helst, "jag har verkligen fått leta saker att kommentera som negativa". Snacka om att jag kände mig som en liten förrädare efteråt, när allt jag kunde fundera på var den kommande anställningsintervjun och hur den skulle bli.

Anställningsintervju

På en halvtimme hann jag beskriva mitt företag, vad jag jobbar med, hur jag trivs, hur jag är som person, mina bra och dåliga egenskaper, hur jag tror att mitt framtida jobb ser ut, mina (icke-)hobbys, familjesitatution, hur jag känner inför deltid, lönenivå, pendling.... Inom ramen av denna halvtimme hann även intervjuaren berätta hur företaget med tjänsten såg ut och var uppbyggt, samt naturligtvis vad tjänsten innebär. Och jag fick ställa frågor. Jag har, som jag nämnt tidigare, inte varit på så många intervjuer, men det kändes som det gick för fort!?!? Men ändå hann vi ju med typ hur mycket som helst.

Nu måste jag bestämma innan nästa vecka om jag vill ha den här tjänsten, för i nästa vecka kommer jag få veta om jag går vidare till "andra omgången". Jag ångrar att jag inte frågade hur många som sökt. Alla kanske kommer till den här turbointervjun. Då är det ju liksom ingen bedrift. Eller så ligger bedriften i att jag fick tummen ut att över huvud taget söka något nytt. Ja. Vi säger så.

Hur som helst har det varit en psykologiskt ansträngande dag, så nu är det (till skillnad från alla andra kvällar *host*) dags för att slappa framför TVn en stund. 

Jag ska på anställningsintervju imorgon. Jag vet inte när jag hade så här mycket fjärilar i magen senast. Mår nästan lite illa. Utvecklingssamtal på förmiddagen och intervju på eftermiddagen. Fokus? Jag kanske ska söka till scenskola istället?

Jag har varit på en anställningsintervju tidigare. En gång var jag där två gånger. :) Dvs jag var på intervju här, på mitt befintliga jobb två gånger, men bara för en tjänst. Vilken rutin, vilken vana... Nu ska jag alltså komma på massa argument ikväll för att boosta mig själv imorgon. Om man tänker efter så är det ju egentligen samma saker jag ska lyfta fram på förmiddagen och eftermiddagen. Hur bra jag är på vissa saker och hur jag är medveten om vissa saker men de jobbar jag på, o.s.v. 

Vad ska jag ha för kläder på mig?!?! Shit, nu börjar vi snacka viktiga saker. Jag har ju bara gympadojor nu inför våren, har inte hunnit skaffa andra... Jag får väl ta stövlar antar jag. Det ser ju stiligt ut. Världsproblem. Verkligen. ;) 

Som jag trodde blev det enklare att söka jobb nummer två... och tre... Skickade ansökningar igår kväll. Vet inte hur bra för självförtroendet det är, egentligen. "VAB-ande småbarnsmamma med ganska breda men inte så djupa kunskaper söker tjänst som hon inte är kvalificerad för men tror att hon har chans att få ändå, utifrån meriter."

Vi får väl se.  

Det känns rätt bra att jag inte har panik att få nytt jobb. Jag kan söka de tjänster som verkar intressanta och rätt vad det är kanske jag får komma på intervju. Det är ine alla som har den lyxen. 

Jag gillar mina arbetsuppgifter. Tycker extremt bra om mina arbetskamrater. Har fria arbetstider och en helt ok lön. Men jag kan inte minnas att jag någon gång under de snart 6 år jag jobbat på Jobbet har känt att det ska bli kul att gå till jobbet. Mår nämligen dåligt av tanken på att möta VDn, vilket man gör rätt ofta på ett litet företag. Vilken skit va?

Så jag sökte ett jobb häromveckan. Lyckades pricka in en tjänst som hanteras av de som håller den kurs som min chef går. Håller tummarna för att de sköter det professionellt. Chefen får INTE veta att jag söker jobb. Förrän jag fått ett. Ska söka två till idag.

Herregud, det är väl inte första gången nån byter jobb heller. Bara första gången jag funderar på att byta. Så det ÄR stort. För mig. Tjejen som gillar trygghet och säkerhet ger sig ut på utmaningar. Lite spännande att bara få se hur man står sig på marknaden oxå.