Såg att jag inte skrivit nåt om min kamp som vågmästare på ett tag.

Veckan efter uppgången gick jag ner 3 hg och sen har jag legat där sen dess. Får väl trots allt erkänna att jag är rätt nöjd att jag inte gått upp, eftersom det har varit tunt (obefintligt) med lunchpromenader och desto fler fika/glassar etc.

Jaja, så ligger det till inför semestern. Jag får ta med alla kilon upp till Sambons mamma och familj, så får vi se vad som händer. Det lär väl bli en hel del vin men inte så mycket snacks och fika, det ligger inte för den familjen på samma sätt som här hemma. Det lär märkas.

Dags att sammanfatta förra veckan och de kanske mindre lyckade besluten jag tog... som jag minns.

Måndag: 1 muffin för att fira kompisens födelsedag. 1 muffin på väg hem från jobbet för att jag var hungrig.

Tisdag: Kladdkaka och glass hos kompisen, för att fira födelsedagen, på riktigt.

Onsdag: Popcorn för att det var synd om mig att vara ensam hemma.

Torsdag: Lite godis på dagen och en glass på kvällen. Vin.

Fredag: Kaka, kladdkaka och grädde. Vin.

Lördag: Glass, godis. Popcorn. Vin.

Söndag: Glass. Popcorn. Choklad. 

Antal lunchpromenader: 0.

Antal andra promenader: Nån kanske?

En cykeltur.

Resultat på vågen imorse: +0.4 kg. Ett under att det inte var mer, nu när jag kollar igenom ovanstående. Det knäppa är att för mig är det där inte ens vidare extremt.

Idag har jag i alla fall tagit mig i kragen och tagit lunchprommisen på en halvtimme. Hoppas vi kan få till några till den här veckan, det finns potential för det.  

En bra sak med idag är att jag hade gått ner 1.0 kg (jämfört med förra måndagen). Det är bra! Rätt väg att gå, jag är så stolt över mig själv. Då har jag ändå inte försakat så himla mycket, bara rört lite mer på mig och hoppat över några av godis-/snackspassen. Hoppas jag kan hålla i det ett tag till. Vet att det krävs lite mer insatser allteftersom, men det är morgondagens problem, just nu ska jag glädjas över detta resultat.

Ställde mig på vågen imorse. Har nått en ny toppvikt. Ever. Någonsin. Jag vet inte vad jag gör. Jag har alla rätta orden och tankarna men viljan och energin finns bara inte där. Jag orkar med myrsteg och knappt det. Jag gömmer mig bakom en massa ursäkter och tror att jag kan trycka på en knapp för att komma igång med ett bättre liv när jag vill.

Dags att vakna. Det funkar inte längre. Jag måste kunna gå ut och må bra av att vara jag i min kropp. Jag mår helt klart bättre av att vara jag i min kropp nu än för 7 år sen, det handlar väl om mognad och vad man tycker är viktigt i livet, men jag mår fortfarande inte bra.

Jag har förstått nu att det viktiga är att jag försöker fokusera på de bra sakerna, istället för att tänka "buhu vad fet jag är idag" ska jag tänka "shit vad snygg jag kommer va om en månad". Så då börjar vi då.

Bra saker idag

• Matlåda (alltid bättre än utemat, fettomässigt).
  
• Jag och kompisen gick vår halvtimme på lunchen.
  
• Inget glass/godis/snacks alls idag.
  

Sen har ju Sambon kommit hem, jag lagade god mat, har en sötisSon och ska lägga mig och läsa en bra bok, men det är bara grädde på moset.

Pust! Jag undrar hur varmt det är ute nu.... <<Surfar fram en vädersite>>

25 grader.

Det är varmt och svettigt att promenera i jobbkläder när det är 25 grader. Men skönt ändå, att ha det gjort. Jag kan ju inte klaga / undvika det både när det regnar och när det är varmt. Och av två onda ting är nog värmen bäst. Tror jag.

Tog en halvtimmes lunchpromenad idag, det är ju bra. Negativa känslor idag är väl att jag gått upp igen och fortsätter frossa i mig choklad, popcorn, godis... ja, vad som finns, ungefär. Idag blev det "bara" 6 rutor mörk choklad.

Positivt är att det går jättebra för mina vänner som kämpar på. Det visar att om jag bara kan få min lilla hjärna att orka med så kommer jag oxå fixa det. Insåg häromdagen att mitt största hinder (som jag trodde var min största fördel) är just det faktum att jag fixat det förut. Jag tror på nåt sätt att det ska gå lättare bara för att jag "vet" hur jag ska göra. Som att jag inte behöver anstränga mig. Nu när jag har avslöjat mig själv kanske jag kan försöka övertyga mig om att förstå att det är en j-a kamp att fixa det. Med det sagt innebär det inte att jag inte kan klara det. Jag har klarat det förut och har vänner och familj som alltid finns där och ställer upp, oavsett vilken väg jag väljer. Jag måste bara bestämma mig för vilken. Låta mig käka vad jag vill och inte må dåligt av de extra kilona som kommer på köpet, eller ta tag i mig själv och jobba bort dem? Kombon av dåligt samvete och frosseri tar för mycket energi. 

Idag tog jag fram min tuffa sida och trotsade regnet med min lunchpromenad. Det var såååå nära att jag övertygade min kompis om att vi skulle stanna kvar inne, men fick mig själv över gränsen att ta på mig jackan och gå ut i eländet. Rask promenad, 30 minuter. Stolt! Fixar jag det varje dag är mitt liv så mycket bättre än för en månad sen, rent motionsmässigt. Sen kan jag ta nästa steg för att jobba mig tillbaka till mitt forna "duktigare" liv.

Nu har jag en tradition (två gånger måste ju bli tradition?) av att ta en 30 min promenad på lunchen. Vad skönt det är! Jag kommer ut, får solljus och dessutom har jag klarat av dagens motion. För sån är jag. Motion är inte min grej liksom. Men här får jag den gratis, lite pålurad. För mig är det en liten mjuk vändning mot det liv jag levde för 7 år sen, då jag med vilja och envishet samt VV gick ner 20 kg. Och svor att jag inte skulle bli en sån där som kom tillbaka efter fem år och sa "jo, jag har ju gjort det här några gånger".

Men vad hände? Jag höll mig i ca 5 år, men strax före graviditeten släppte jag på mina gränser och nu är jag tillbaka där jag "började" år 2000. Har försökt definiera vad jag vill med mig själv, men innan jag kommer fram till nåt tror jag att jag måste ge mig själv lite fakta:

• Min arm mår ju inte helt plötsligt sämre utan anledning - den mår sämre för att den inte tränas NÅNTING.
• Min kondition och styrka är som en trött 70-årings.
• Allt för mycket tid går åt till att tycka synd om mig själv för att jag har gått upp i vikt - trots att jag vet exakt varför och vad jag gör för fel. Självömkan är inte direkt attraktivt.
  

Det är något nytt för mig att tycka synd om mig själv för att jag inte trivs med mig själv och samtidigt fundera på vad jag kan snacksa på när Sonen lagt sig. Förra gången kom jag aldrig till självömkan. Jag var mer i stadierna urkasst självförtroende, funderingar kring förändringar och sedan beslut och förverkligande.

Varför är det så svårt att ta ett beslut den här gången? Är det för att det är lättare att gömma sig bakom att jag är mamma (och mammor inte bryr sig...? eller nåt...)? Eller så känns det helt enkelt inte så viktigt, eftersom min identitet inte ligger i vikten? Kan det vara så enkelt? :)