Inser att jag kan göra en full repris på förra årets blogginlägg.

Sambon har fyllt år, det har varit kanonväder och vi satt ute med våra gäster och grillade, åt och snackade. Sonen somnade vid 22-tiden, men jag slipper ta hand om det eftersom jag även detta år ska spendera morgondagen med mina jobbkompisar. De ska ha avskedsfest för mig. Singstar är utlovat.

Undrar hur det kommer kännas imorgon. Även om jag har en vecka kvar på jobbet är det många som går på semester imorgon... så det blir många hejdå. De ska tacka av mig imorgon på frukosten. Det kommer kännas konstigt, tror jag. Inget jag ser fram emot. Jag tror inte min hjärna fattar något annat än att jag ska gå på semester.

Att jag inte kommer se vissa av de här personerna igen är inget jag kan processa just nu.

Nu har jag i alla fall äntligen nått den status att jag känner att jag bara ska göra några måsten till, men absolut inte allt på min lista. Det känns så himla bra, för listan är lååång, men de kommer klara sig utan att jag gör de grejerna, det vet jag. Även om det hade varit bra... men nu finns det ingen energi kvar, det är bara ren vilja som gör att jag inte spenderar hela dagarna med att sortera pärmar och papper. Ren vilja och en hel del frågor från de som ska ta över och från de andra som bara vill pressa ur lite till ur denna trasan som kallas Jag.

Det kommer, måste, bli en bra kväll imorgon. Sista dagen med lilltjej. Nä, det är inget jag vill tänka på. Alls. Semester först. Sen kan jag fatta. Nån gång i höst.

Sonen och jag var och handlade födelsedagspresent till Sambon idag. Sonen fick välja en present och jag valde en. Ska bli spännande att se om Sambon blir nöjd.

Annars har det varit en dag av blandad karaktär när jag varit så trött jag bara inte orkar nånting, bara fnittrar. Sambon kände på mina axlar och undrade vad det var för stenar som satt där. Skönt med massage om en vecka.

Så... 8 dagar kvar. Pendlar mellan att bara göra det jag måste, på arbetstid, och att slå knut på mig själv för att jobba tills huvud blöder, för att fixa bästa förutsättningarna för mina efterträdare. Ingen hittills som röstar på alternativ 2, även om de förstår mig. Om 8 dagar vet jag vad jag valde.

Dagen avslutas med två avsnitt Big Shots. Precis vad jag behöver, även om jag var mer impad förra veckan. Kanske har hypat det även i mina egna ögon. Där ser man. Jaja, dåligt är det fortfarande inte. Om jag lutar mig tillbaka i soffan och inte glor på datorn med ena ögat kanske det blir ännu bättre. :)

Bestämde mig imorse för att jag inte ska jobba nåt mer kvällstid och helger nu, utan att det jag hinner på dagtid får bli det som mitt nuvarande jobb får av mig. Så nu sitter jag här, klockan är 2345 och har precis jobbat 3 timmar på kvällen, så totalt 11.5 timmar idag. Men det jag gjorde ikväll var en sak som jag velat göra i över ett år, så det var kul att få chansen att göra det innan jag slutade. Kommer underlätta för mina efterträdare nåt enormt, jag ska försöka slutföra det imorgon.

På fredag ska jag tackas av, kan inte fatta att det bara är fyra arbetsdagar kvar med lilltjej. :(   En hel vecka kvar sen, med bara några få arbetskamrater på plats och helt fokus på den som jag ska lämna över till som bara hittar problem. Hittar jag en lösning på ena stället så hittar hon ett problem på andra. Suck. Men ibland rycker hon upp sig, så vi kan hoppas att kommande två veckor har den karaktären. Det gäller väl att jag kommer utsövd och glad till jobbet och orkar dra allt i rätt riktning. Kanske ska sova nu då... *poff*

mmm, pommes frites åt jag idag, eftersom vi inte orkade laga lunch. Stort fel dårå, när jag nu summerar vad jag måste göra för att slippa titta på mina kommande bröllopsfoton med annat än glädjetårar i ögonen.

Ok, så en handlingsplan för de närmaste två veckorna (till semestern):

• Matlåda minst 5 gånger
• Promenad 30 min i samband med lunchen minst 6 gånger (vardagar)
• Cykla till jobbet eller simma på lunchen 3 gånger

Ska försöka föra logg här, funkar det inte får jag ta tag i mig själv och gå tillbaka till viktväktarna med svansen mellan benen. När jag jobbade där svor jag att jag aldrig skulle bli en sån som kom tillbaka efter några år... men men, ibland får man acceptera läget.

Jag är inte alls ute efter att nå den målvikt jag hade förra gången, det var ett annat liv. Men jag ska nå normalvikt enligt BMI och skaffa lite kondition, för mitt livs skull.

Det känns som att mitt framtida köp av mobiltelefon inför/till nya jobbet har fått så konstiga proportioner. Förr när jag köpt mina egna privata mobiler har jag inte gjort så mycket research. Jag har typ kollat in vilka mobiler som finns i min prisklass och oftast valt Finska märket, då jag har trivts bra med dess menyer.

Nu, när jag ska köpa en jobbmobil, för första gången i mitt liv, står jag handfallen. Det finns ju hundratals modeller att välja på. Och vilka funktioner vill jag egentligen ha?? Trodde att jag ville satsa lite extra på en kameramobil, men har blivit mer och mer övertygad om att istället skaffa en liten kompaktkamera som vi kan ta med på fester etc.

Så nu börjar jag fundera på musik, kalender, push-email osv, för de dagar då jag är ute och reser i jobbet. Å andra sidan vill jag ha liten och smidig mobil eftersom jag alltid ska ha den på mig, då det är den telefonen jag kommer ha även när jag sitter på kontoret. Så ett bra headset är kanske viktigare än telefonen i sig.

Det är sååå himla svårt att bestämma sig och när jag väl har ögonen på en modell läser jag några tester och får veta att den inte är nåt att ha. Konstigt att det ska vara så svårt.

Jag får väl helt enkelt kolla vidare. Fria val är inte så enkelt när man är så velig (på svenska: virrig, obeslutsam) som jag är.

Måste bara få klaga. Jag blir galen när jag tänker på hur en treåring som väntar på sin tur blir fullständig översprungen av barn efter barn i kön till en rutschkana. Vad ÄR det för föräldrar där ute? Jag kan absolut inte klandra barnen, de kan inte göra sig själva ouppfostrade. Men det tar fram tigermamman i mig. GRRMMPF.

Fast jag vet inte varför jag blir förvånad, när vuxna människor beter sig likadant. Hur tänker de? "Titta, här står det ju förköp, och vi har ju såna biljetter. Vi går direkt in, kom nu barn, gå förbi alla andra 50 pers som står i kö till samma ställe. De måste vilja nåt annat än att gå in med sina biljetter som de har i sina händer."

Ja, jag vet, tur för mig att jag inte har värre saker att störa mig på. Livet är rätt gott ändå.

Så, nu har vi klarat av årets urrensning av broms... eller... lamellerna? Eller vad heter det? Det där som luktar bränt när man varvar upp motorn för mycket samtidigt som man vägrar släppa upp kopplingen. Och handbromsen är i.

Vad vi håller på med? Åker till Kolmården och Safariparken. I kön på vägen in är det en uppförsbacke och varken jag eller Sambon verkar lita på vår förmåga till start i uppförsbacke. 1 h 30 min senare hade jag iaf tränat så att det räcker för ett tag på dragläget.

Men det var värt varenda sekund, med tanke på att vi fick se en lama föda... barn? När vi rullade förbi låg mamman och åt och ungen hade ute huvud och fötter. Önskar att en annan var lika oberörd när man födde.

Sex timmar senare och med kramplåsning i vänstra vaden var det dags att börja vandra mot bilen. Snacka om otränad. Smart att ha världens sämsta skor på sig också. Får tänka på det när vi ska köra två dagar på Astrid Lindgrens värld på semestern.

Wohooo, igår satte vi ett preliminärt datum för bröllop! Yeeehaa! *dansar omkring av glädje*

Vid nyår ska vi köra en avstämning och se om vi fortfarande vill ha det datumet eller skjuta det mer på framtiden. Sen är det i full rullning! Glädje! Nu ska jag bara klara att hålla käften till alla, för det är ju ingen idé att egentligen säga nåt till nån förrän vi verkligen har spikat datumet. Lycka till med det.

Tur då att jag har min blogg, så att jag kan skriva av mig.

Redan igår spånade vi på hur och var vi vill ha vårt bröllop. Fatta vad mycket av mina tankar och gamla drömmar jag måste samla ihop och fundera över vilka som ska skrotas och vilka som ska få leva vidare. Måste ju låta Sambon ha ett ord med i spelet. Ett. Eller två. Usch, jag kommer bli en otäck bridezilla... inte otrevlig men en sån där som måste ha koll på allt. Lika bra att göra det klart för alla inblandade, när det är dags att gå offentligt. Precis som att det skulle vara en nyhet för någon i vår bekantskapskrets...