Insåg idag att jag (och flera medmänniskor) går omvägar på stan, för att slippa konfronteras med "säljare" av olika slag. Skitjobbigt när de täcker både naturliga vägen och genvägen. Slutar med att jag går ett varv runt kvarteret, längs med bilgatan, istället för mysiga miljön på torget.

Antar att problemet ligger hos mig och alla andra som låtsas prata i telefon när Läkare utan gränser/Röda korset/Amnesty/Greenpeace/Telenor etc kommer mot oss med sina pärmar. Men det jobbiga är att ett nej nästan aldrig accepteras rakt av.

Förr har jag bara instinktivt tagit en omväg eller tagit upp telefonen och låtsas ringa, men först idag insåg jag som sagt att jag tar stora omvägen som är garanterat försäljarfri. Skit oxå. Ska det behöva vara så?

Snacka om att vara rädd för att stöta sig med folk... Den enda som förlorar på det är jag. Så nu får jag skärpa mig. Imorrn är det jag som rakryggad går förbi dem allihop. Önska mig lycka till!

Nu har jag nog studsat in i väggen... men lyckats fara tillbaka en liten bit, tack vare vänner och familj. Hjärtklappning, sömnlöshet, ont i kroppen och en känsla av att inget jag gör duger är tydliga tecken på att jag måste stanna upp, säger mina vänner. Men inte går JAG in i väggen? Det är andra som gör det. Inte jag. Jag har bara lite mycket just nu. Har inte hunnit vara på massage. Behöver nog bara sova lite. Till helgen. Eller nån gång vid semestern.

Osså var det den där lilla detaljen med att livet först knackar lite mjukt, varpå det fäller krokben för dig om du vägrar lyssna. En rejäl bentackling i såna fall när jag (nykter) bröt ihop på en fest häromdagen och tårarna bara flödade medan jag snyftade "jag orkar inte mer, jag bara orkar inte mer". Det är verkligen inte likt mig. Bra att det bara var 3-4 st som bevittnade min premiär dårå... Tog mig hemåt medan tårarna envist fortsatte rinna. Mitt i tandborstningen hör jag plötsligt en försiktig röst sjunga i mitt huvud... låten som gick på repeat på förlossningen för tre år sedan, men som jag inte lyssnat på alls sedan dess.

Nån där uppe måste ha sett mig, o tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur... min tur att få en liten kick av livet och det okända som tar hand om mig när jag själv inte orkar. Underbara okända. Tack.

Idag är jag löjligt stark. Är det för att det är måndag, eller för att jag i helgen tillät (inte för att jag skulle kunnat stoppa det) det onda att rinna ur mig? Hur som helst ska jag ska surfa på vågen en stund. Och lyssna på min låt, inne i huvud och via högtalare.

Nu när vännernas bebisar börjar komma till världen blir jag lite sotis. Jag älskar ungarna och deras föräldrar, men jag vill ju också... jag vill ha en liten bebis... Försöker förtränga det eftersom jag vet att Sambon inte alls är intresserad, men det är med en viss sorg i hjärtat.

Samtidigt har jag världens finaste pojk i Sonen. Om jag bara får möjligheten att ha ett barn är det absolut ingen nitlott. Han ger så himla mycket till oss varje dag.

Känns som att jag skrivit det här förut. Kommer säkert skriva det igen. Slutar troligen först när jag är gravid, eller har förlikat mig mig med tanken på att inte få min perfekta lilla tvåbarnsvärld.

Tills dess får jag nöja mig med att krama på andras minstingar, vilket inte är helt fel det heller. Alla bebbar är mysiga bebbar. Hittills. Sen kan man gå hem och leka med stora killen som spontansjunger och berättar spännande stories och längtar efter nästa lördag.

Sådär lät det natten till igår, när larmet ballade ut för att det var strömavbrott.

Eller så här: Strömmen gick 00.30 och var inte tillbaka hos alla förrän klockan 03.20 på måndagsmorgonen (vilket jag vet inte är lång tid om man bor på landet, men sedan jag flyttade till stan har jag aldrig haft längre strömavbrott än ... 1 minut?). Orsaken till elavbrottet var, tydligen, att en olycklig råtta befann sig på fel ställe i en elstation, blev grillad och orsakade kortslutning.

Ja jäklar. Mer synd om råttan än min sömnlösa pip-natt.

Kroniskt förkyld, utpumpad, hjärntrött... men är glad ändå. Som en kort sammanfattning av veckan helt enkelt. Har ju varit på kurs med nya jobbet och somnade runt 22 varje kväll, helt slut. Men det var kul, intressant och givande. Men nu e jag helt slut, eftersom min förkylning bara vägrar ge med sig. Vad är dealen med det? Värdelöst.

Ligger i soffan och tittar på "Så ska det låta".... ungefär vad jag mäktar med. Om en halvtimme ska jag resa på mig och ta upp Sonen till sängen för nattning. Älskade Älskade Sonen som älskar mig oxå. Stora stora stora lilla killen som är så förståndig. Mamma älskar dig såååå mycket.

Har precis fått en bärbar dator att ha till kursen i veckan. Det börjar bli verkligt, det här med att byta jobb. Imorrn tar jag tåget iväg för att ha mina första tre nätter i rad utan Sonen. En natt då och då har vi ju haft, men då har jag ju haft Sambon med mig. Det här blir spännande...

Har printat utbildningsmaterialet, det är ca 70 sidor, så jag har ju resurser att ta till om jag får svårt att sova... ;)

Det här ska bli sååå spännande, jag ser fram emot det jättemycket! Nytt folk, nya program, nya erfarenheter. Jag är redo!

Jag undrar.... var det bara jag som grät stora stora tårar vid båda förlossningarna som skildrades i programmet "barnmorskorna"? Trodde jag hade jobbat mig igenom min förlossning och alla känslor kring den men nu vet jag inte... Det här var känslor jag inte känner igen. Inte bara "åh vad mysigt det var", utan mer... nä jag veti nte. Jag måste tänka igenom det här. Prata med nån? Ja det gäller nog bara att bestämma vem.

Om ångesten jag kände nyss är verklig och att inte bara inbillad kan det kanske förklara varför jag låtit mig själv gömma mig bakom 20 extra kg ett långt tag nu. Kanske vill jag inte tillåta mig att känna mig snygg, vacker, älskvärd. Skitdumt, eftersom min Sambo älskar mig hur jag än ser ut...

Jag vet inte, jag måste reda ut de här tankarna. Intressant vad ett tv-program kan sätta igång...

Jag tror TV4 överskattar sin publik. Sitter just nu och kollar på Körslaget. Det är riktigt bra underhållning, måste jag säga. Men ärligt talat. Reklam... reklam... reklam före första kören ens sjunger. Reklamavbrott ett antal fler gånger. Heeeyy... Gissa hur många av oss tittare som somnar.. typ precis nu?

Själv kom jag på den kanonbra idén att blogga lite, så jag kanske kan klara hela programmet. Måste ju höra Markoolios kör.

Just det, när jag ändå är igång och bloggar för en gångs skull... Har fått hem mitt "a complaintfree world"-armband nu. Det funkar riktigt bra, de dagarna jag använder det... Fast jag har dem inte på mig så ofta, vilket kanske kan bevisas ovan.

Så... om jag hade haft det på mig idag, hade jag kanske istället skrivit nåt i stil med:

Sitter just nu och kollar på Körslaget på fyran. Kanonbra tycker jag! Har redan lett, gråtit och fått bra underhållning av glada människor. I reklamen hinner jag med att fylla på och tömma tvättmaskinen i skytteltrafik, jag hinner till och med att blogga. Kanon! Nu är Markoolio tillbaka.

KRAM och godnatt!