Jag har i hela mitt liv drömt om att få två barn. Förmodligen för att jag själv vuxit upp i den renodlade kärnfamiljen (mamma, pappa, son, dotter). När vi började försöka få Sonen grät jag när jag fick min andra mens efter att jag slutat med p-piller. Skitlöjligt, det vet jag ju rent förståndsmässigt, men jag längtade så efter att få bli mamma. Sonen var beräknad på dagen 1 år efter jag slutade med piller, så det gick egentligen ruskigt snabbt.

Sedan Sonen kom har jag inte haft något direkt behov av ytterligare barn. Har velat ge Sonen all min tid och energi. Sambon är dessutom nöjd med bara ett barn. Jag antar att jag på nåt sätt har försökt förlika mig med tanken att det bara blir Sonen, Sambon och jag. Det är inget dåligt alternativ, inte alls. Jag älskar mina två killar över allt i världen och skulle självklart klara mig bra med bara dem.

Men nu, när vännerna runt omkring skaffar sina tvåor och det finns andra bebisar runt mig, så börjar längtan göra sig hörd. Att få vara gravid igen. Att få ge Sonen ett syskon. Att få ge ytterligare ett barn vår kärlek och omsorg. Jag vet att jag (trots att jag är löjligt trött hela tiden) skulle ha energi till det. Jag vet att Sambon skulle bli världens bästa pappa även till nr 2.

Sonen vill också ha en bebis. På samma sätt som han vill ha allt annat som hans kompisar har. :)

Som trogna läsare kunde se igår hamnade min pappa på listan över dagens bra. Imorse kom ytterligare en bekräftelse på att han passar där, kolla bara vad han skrivit till mig när jag kom till jobbet...

Jag (skrev igår): Jag är lite nere för det där; inte för vad som hände för det är sånt som händer och ingen kunde gjort nåt för att det skulle vara ogjort, men för att jag märker att både jag och Sambon är så nojjiga nu, så fort Sonen gör något är vi rädda att han ska slå sig. Hoppas det går över, det gör det säkert.

Pappa: Du behöver inte alls känna dig "konstig" för att Ni reagerar så. Det vore väl fel om man inte gör det. Du hade lite tur som liten, råkade inte ut för sådana grejor. Din bror brände sin hand, slog ut tanden. Visst kände vi likadant, även idag är man orolig för att något ska hända Er. Vill att allt skall vara bra. Ha en bra dag.

PUSS på pappsen!

Vaknade 0450 av Sambons väckarklocka. Han ska vara utomlands nu i två dygn och flyget gick 0620 imorse. Sonen vaknade självklart också och kom in till oss och ville ha frukost. Vi åt frukost tillsammans alla tre och vinkade av Sambon, sen ville jag att vi skulle gå upp och lägga oss. Då var klockan 0530. Sonen var inte alls av samma åsikt. Han hoppade, klev, kröp, klängde, pratade... och jag var för trött för att ta tag i det ordentligt, utan sa bara att jag ville sova till klockan ringde och om han ville leka fick han gå till sitt rum.

Sen hände det... när jag fick en fot i ansiktet brast ALLT. Jag bröt ihop och tårarna rann och jag bara kved "jag orkar inte mer, jag orkar inte mer". Sonen backade förskräckt ner ur sängen och sa "pappa?" och gick ut ur rummet. Jag samlade mig tillräckligt för att ropa in honom till mig och sen kom han upp i sängen och kramade mig och klappade mig på kinden osså låg vi där o klappade varandra på kinden tills tårarna slutade rinna på mig och vi somnade. 

Det är ju konstigt, att man försöker skydda barnen från att se mamma och pappa gråta, så när de väl får se det är det hysterigråt de får se. Varför skydda dem från tårarna egentligen? Att de ser att även vuxna gråter visar ju att det är ok att gråta när allt är skit. Det jag känner brast i mitt beteende imorse var att jag inte förklarade efteråt... eftersom vi somnade.... men han verkar inte tagit sig så mycket av det, allt var som vanligt när vi vaknade och gick till dagis.  

Nu är det dags för dagens varning till alla småbarnsföräldrar föräldrar till barn som inte pratar så mycket.

Lagade precis mat till mig och Sonen. Trodde det var ett säkert kort, makaroner och falukorv. När jag lagade pekade han på makaronpaketet och lät mig förstå att han ville ha makaroner. Trodde jag. Så jag sa "snart blir det mat, jag ska bara koka dem först". Sonen går iväg och kommer tillbaka när jag säger att maten är klar. Sen bryter han fullständigt ihop när han ser makaronerna med korven. "NNNEEEJ orv" skriker han och puttar undan tallriken. Gråter "the ugly cry" och pekar mot skafferiet. Jag frågar vad han vill ha, och till slut förstår jag att han vill att jag ska ta ner makaronpaketet. Jag öppnar det för att visa att det bara är makaroner och han bryter ihop ytterligare en nivå.

Jag själv börjar bli lätt desperat så jag gnäller "men vad är det du vill ha?!?!" varpå Sonen pekar på bilden på paketet. Just det. Köttbullar. Så klart. Sonen vill ha det som är på bilden som jag har lovat att han ska få när maten är klar. På bilden är det makaroner och köttbullar.

Psyyyykbryyyt!!!!

Sonen lämnar bordet utan att äta och jag trycker i mig min portion. Det tycks inte finnas några säkra måltider med min son.

Men nu har jag gett efter och låter honom äta sin portion korv och makaroner till Dumbo. "Bara för att det är en speciell dag idag". Hmm... Första bada-ute-dagen... Eller Pappa-borta-och-mamma-orkar-inte-med-konflikter-dagen?

Hur som helst orkar jag bara inte. Jag vet att det kommer tillbaka och sparkar oss i rumpan vid nästa måltid, men då får jag ta det då. Imorgon är en annan dag. Då är maten dessutom förlagd till min mamma och pappa, så jag kan skjuta på det ända till söndag.

Igår började vi som bekant med att själva inhalera Sonen för hans förkylningsastma. Först två gånger under dagen, sen vaknade han runt halv tolv och andades riktigt dåligt, så vi bestämde att han skulle inhalera då också. Den här gången tvingade vi honom verkligen att få ner allt; Sambon höll kroppen, huvudet och inhalatorn medan jag höll i Sonens armar. Sonen grät uppgivet men det kändes som han förstod på ett annat sätt än vid de tidigare mer hysteriska tillfällena.

Nu fick han då äntligen i sig medicinen ordentligt och han fick veta att han var jätteduktig när jag gick ner och gav honom lite juice (man ska dricka något efter inhalering). Det kändes som att han förstod att han varit duktig och att han dessutom kände att det gick lättare att andas. Efter juicen gick vi upp och skulle titta på lite foton. Ramlade över ett foto där jag vid förlossningen står och inhalerar lustgas. Sonen pekade förtjust och jag sa att mamma också hade ont i halsen och magen (ja, typ) en gång och då fick jag också andas i masken. Sonen skrattade och tyckte det var jätteroligt att vi båda har andats i masken.

I morse åkte Sambon till flygplatsen vid 0530, så när vi vaknade vid 0715 (rekordsent!) skulle jag inhalera Sonen ensam. Frågade om vi skulle andas masken och Sonen kommer frivilligt fram, sen inhalerar han som om han aldrig gjort annat. Vår duktiga duktiga favoritson! Han är såååå bäst. Jag tror aldrig vi haft något verkligt långdraget problem med honom. Vi har hittills varit så lyckligt lottade.

Klockan är 0540 och jag hör Sonen leva om i sitt rum. Jag tänker att han får hållas, vi har sagt att han får leka i sitt rum om han vaknar före klockan ringer. Tyvärr är det stenkört för mig att somna om, men jag ligger i alla fall kvar i sängen. Några minuter senare kommer det ett par trippande fötter till vårt sovrum. Jag låtsas sova. Sonen klappar mig på armen, lägger upp sin kudde på sängen och säger "Mamma, bassat!" och klappar sig på blöjan. Det är första gången det händer att han kommer och berättar vad han gjort, så det måste man ju premiera. D.v.s vakna till ordentligt, gå med honom till skötbordet och byta blöja och berätta vad duktig han är som kom och sa vad han gjort. 

Sen gick jag tillbaka till sängen och la mig medan Sonen bestämde att han hellre lekte en stund till. Vet inte vad som är bäst, en son som kommer till sängen och hoppar runt för att han inte kan sova, eller en son som sitter och leker med leksaker som låter rätt mycket. Hur som helst kom han till oss till slut och vi låg och myste till klockan ringde.

Trots att jag är jättetrött och seg i huvudet nu måste jag säga att det var en rätt ok morgon. Blir alltid lite extra lycklig när jag lämnar på dagis och jag ser hur glad Sonen är för att träffa sin bästis. De hoppar, springer, skrattar och studsar omkring för att de ser varandra. Det smittar av sig på de andra barnen och det är bara att stå bredvid och njuta. 

Sonen mådde bra idag så vi packade ihop oss och åkte till frisören. Sonen är så där imponerad av att klippa sig. Han sitter still och är jätteduktig, men sirenen går på totalt, så njutningen blir väl något nedsatt för andra betalande kunder. Om man uttrycker det milt. Det går bra så länge man inte klipper nacken, vid öronen eller om hår ramlar ner i ansiktet. D.v.s om man klipper uppe på huvudet går det rätt bra... men det som känns angeläget är ju just kanterna...

Hur som helst är han jättesnygg nu, han blir så mycket pojke varje gång han får en ordentlig frisyr. Vi "tävlade" med pojken (ca 22 år) i stolen bredvid, om vem som skulle bli färdig snabbast och sitta still bäst. Sonen vann på tid men grät lite mer än den andra killen.

På väg hem somnade Sonen och sov i ca 40 min, vilket spräckte mina planer om att få sitta i solen och läsa i en timme efter lunch, nu blev det 10 min från det att vi kommit hem och jag fixat med matvaror o så. Jaja, jag överlever. Om en halvtimme sätter vi oss i bilen och åker för skiftbyte så att Sambon tar hem Sonen och jag stannar på stan och går på allsvensk fotboll. Wohoo. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag anmälde mig till att hänga med, jag gillar inte ens fotboll. Jaja, en match är väl max... 95 min + paus?

Igår ringde Sambons pappa och vill komma och hälsa på. Låter väl inte så konstigt kanske, om man inte vet att jag aldrig träffat honom trots att vi varit tillsammans i snart 10 år. Jag tror ju lite naivt på människans önskan att ändra sig till det bättre, så jag hoppas att det blir av att vi ses och att Sonens farfar är beredd att ta tag i sitt liv och bli farfar och pappa.

Blickar över till min egen släkt och tänker på att jag själv inte är så intresserad av att umgås med några andra än min kärna (mamma, pappa, bror) och min mormor. De andra (morbröder, farbröder, kusiner) känns så konstlat att umgås med. Vi har inget gemensamt förutom blodet. 

Så det kanske inte är så konstigt att Sambon inte bryr sig om huruvida han kommer träffa sin pappa eller ej. De har ju bara blod gemensamt. Jag kanske ska lägga ner. Eller så kommer jag fortsätta vara mitt inkonsekventa jag och fortsätta tjata om min tro på folks förmåga att ändra sig. Vi får väl se.