Jag har en väldigt artig Son. När han vill ha något, eller göra något, avslutar han alltid med "tack". T.ex kan han komma och säga "bompa?" Om vi då säger att vi inte ska kolla på Bolibompa just nu, höjer han med ett "bompa, tack". Undrar om han har kommit fram till att man kommer längre med artighet. Det är hur som helst oerhört charmigt och extremt mycket bättre än om han skulle lägga sig på golvet och skrika och slå. Det senare är nämligen min mardröm. Det har hänt några gånger, men som tur är endast inom det egna husets väggar. Händer det i en affär undrar jag vad jag kommer att göra. Hemma går jag nämligen iväg efter ett tag, om det inte går att resonera med honom. Sen kommer jag tillbaka eller finns till hands när han bestämmer sig för att lugna ner sig. Det är inte fullt lika enkelt på t.ex MAXI. Kanske kan man lyfta upp honom och gå iväg istället, men vad ska man då göra med kundvagnen?

Jag får väl helt enkelt fortsätta uppmuntra hans egenpåkomna (eller är det från dagis?) artighet och hoppas att han fortsätter använda det som sin stil.

Vadå, en mamma måste ju hoppas och drömma? ;)

En av baksidorna med att ha barn är när enda alternativet vid blöjbyte är att ställa Sonen i badkaret och duscha av honom. Tur att Sambon inte hunnit iväg till Pokerkvällen, så att jag slapp ta hand om det ensam.

I övrigt idag har jag och Sonen varit hos våra bebbevänner och lekt och ätit. Idag var vi fyra av fem, där en av de andra är Sonens bästis från dagis. Har egentligen bara hunnit med det idag, förutom att äta och... ja... byta blöja. Nu är det Bolibompa och säkert lite Ice Age, sen håller jag tummarna för en snabb nattning varpå jag kan a) ta tag i mitt liv och hus eller b) poppa popcorn och slå mig ner framför TVn. Vi får se vad det blir. Lite av varje kanske. Spännande va? :)

Insåg nyss att jag ofta väljer det enkla före att engagera mig ordentligt i Sonen. Dvs vill han kolla på TV/DVD är jag snabbt där och sätter igång nåt för att sen kunna städa undan, diska, laga mat... blogga...

Idag bestämde jag dock att vi inte skulle se nån TV före kl 18. Så vi har lekt, sparkat boll, spelat innebandy, pusslat, läst och busat. Jag vill egentligen att Sonen ska aktivera sig själv och vilja leka med sina leksaker utan att vi måste vara med, men att leka tillsammans ger en mysig stund för både mig och honom. Det är då man interagerar och får de goaste skratten. Och det är ju riktigt roligt.

Men sen... när det kurrar i allas magar, så är det ju perfekt att Bolibompa börjar så att vi har halvtimmen att laga mat ... så nu är det dags för mig att ta tag i just matlagningen.

Dagens meny: Stinas örtkyckling, sallad, bröd och så lite pasta till Sonen.

Fortsättning på gårdagens inlägg, tidsmaskinen tar oss till den 10 maj 2005.

Kl 0030

En tokvärk väcker mig. Utan att fatta hur hamnar jag på toaletten och tar andra värken vid handfatet. Går till Sambon och försöker lugnt väcka honom "SAMBO, jag har VÄRKAR!" Typ. 3-5 min mellan värkarna med en gång. 

Kl 0130

Ringer förlossningen. De tycker att jag ska fortsätta hemma en stund, passa på att äta och duscha och så. Tvingar i mig lite yoghurt och gråter i duschen för att det gör ondare av värmen.

Kl 0230

Ringer igen och säger att nu vill jag åka in. De tycker jag ska stanna hemma så länge jag bara kan. "Det är bara tråkigt att gå för länge på förlossningen".

Kl 0300

Jag tvingar Sambon att se till att vi kommer till sjukhuset. Jag vill inte ha för många och intensiva värkar i bilen. Dessutom måste vi ju till bankomaten så att Sambon kan ta ut pengar till mat. Medan Sambon hämtar bilen konstaterar jag att han inte behöver nån j-a mat. Tar en värk före jag sätter mig i bilen. Som tur är är det kort till sjukhuset, jag hatade stunden i bilen då jag inte kunde stå och möta mina värkar med vick-rumpa/höfter. 

Kl 0430

Första gången de kollar hur öppen jag är. 7 cm! Det är inte så illa.

Kl 0510

Börjar med lustgas.

Kl 0730

Jag är fullt öppen men värkarna avtar. Det sätts in värkstimulerande som ökas typ jätteofta. 

Kl 0934 

Sonen kommer ut, illa medtagen. Jag får inte se honom, de drar iväg till barnrummet. Sambon följer med. De är borta drygt 15 minuter, sen kommer de in tillsammans med barnläkaren.

Underbara underbara Sonen får ligga på mitt bröst i några minuter medan barnläkaren berättar för mig vad som hänt och vad de gjort. De tar med Sonen och Sambon för att ta lite tester. Jag ligger kvar på förlossningen i 2 timmar. Gråter floder och tycker synd om mig själv som inte får vara med Sonen. 

Tvingas duscha och dricka juice och kissa innan jag skjutsas upp till Sonen. Hatar alla för att jag måste kissa och duscha. Vad är det för tyranner som inte låter mig träffa min son??? När jag har Sonen i min famn förstår jag varför. Vem vill lämna sin son för att gå och duscha när man väl fått träffa honom?

Älskade underbara gosiga lilla blonda knyte... Välkommen till din mamma och pappa som älskar dig över allt annat i världen.

Grattis på 2-årsdagen till vår lilla tokunge!

För ett tag sen fastnade min blick på ett inlägg som var sååå bra. (Läs det här) Det påminde mig om att värdesätta mer än bara de uppenbara sakerna i livet. Idag är det högaktuellt för mig att minnas på samma sätt som Grynisen gjorde, delar därför (i sann mamma-anda) med mig av vad som hände mig den 9 maj 2005.

Ni som inte gillar detaljerad äckelinfo kan ju sluta läsa nurå... :)

(Info för gravidnördar: Vi är framme i graviditetsvecka 41+0)

Kl 00:30

Går på toa och tycker att det kommer blod. Ringer förlossningen (man ska ju ringa om det blöder) men de tycker att jag ska gå och lägga mig och sova.

Kl 08:00

Ringer barnmorskemottagningen, eftersom jag har en tid kl 13. De tycker att jag ska skippa kontrollen hos dem och ha kontakt med förlossningen istället.

Kl 11:00

Har fått en tid hos förlossningen för att träffa doktor. De tar ctg och när jag träffar läkaren konstaterar hon vattenavgång - inte så svårt när det rinner okontrollerat (men inte speciellt mycket, bara inget jag kunde stoppa) ur mig när hon ska kolla. Eftersom jag inte har några värkar skickar hon hem oss och säger till oss att vi ska vila.

Eller hur!?

Promenader ska ju vara bra, så jag tar med mig Sambon att gå från Sjukhuset till stan. Han måste ju klippa sig om vi ska ta bebisfoton inom några veckor! Kommer till min frisör som frågar om vi inte har fött än, varpå jag kontrar med att "jorå, vattnet har gått så det borde bli snart iaf". Kul att ha en sån kund inne i sin salong. :) Käkar och går på stan lite innan vi går tillbaka till Sjukhuset och hämtar bilen och åker hem.

Ser till att väskan är packad. Går och lägger mig runt 23 utan att ha haft några direkta värkar. Lyckas till och med somna. Klockan 8 dagen efter ska vi ringa förlossningen om inget har hänt innan dess.

Och så var den dagen slut. :)

Fortsättning följer... ...

De som följer min blogg vet att jag häromdagen var rätt nere för att jag kände mig lite misslyckad som mamma... (läs inlägget här)

Hur som helst, samma kväll satt jag på toa och sneglade åt sidan och såg en rubrik i en "Vi föräldrar" som fångade mitt intresse. Det handlade om en familj där varje måltid var en kamp. Det där tyckte jag lät intressant, så jag började läsa. Det visade sig att inte bara maten var en kamp, utan enkla saker som att ta på sig mössan eller gå upp för trappan kunde orsaka utbrott. Hmm, ännu mer intressant.... Så jag läste vidare. Jesper Juul, experten, menade på att barnet mest troligt kände sig överstyrt. Istället för att ställa krav och pekpinnar skulle man låta barnet själv komma på vissa saker. 

Bad Sambon läsa igenom artikeln och han tyckte nog inte att vi överstyr Sonen, men jag började tvivla. Gör vi inte det trots allt? När vi är trötta och inte orkar riktigt (vilket vi tyvärr är ofta) så blir det mycket "Nej" och "Nu gör vi så här". 

Exempel 1 på före och efter Artikeln:
Vi hade storhandlat direkt efter dagis (fredag em, 1,5 h på Maxi) och Sonen åt en Sandwich (GB-glass). Jag fick hjälpa honom att ta bort pappret och när han bara hade det sista kvar (utan papper) sa jag, lite stressat "Mamma ska hålla glassen nu!" Varpå han drar den inte allt för ologiska slutsatsen att mamma vill äta upp glassen. Så han skrek "NEJ" och kramade glassen mellan sina fingrar. Jag gav mig inte utan sa "Låt mamma hålla glassen, jag ska inte äta den!" Fortfarande "NEJ". Så var det som att nån bankade mig i huvudet (med en "Vi föräldrar"?) och jag backade. Han tog en tugga av sin glass och blev lite mer kladdig. Jag sa "Ska mamma hålla glassen åt dig, eller vad tycker du?" Varpå Sonen i stort sett kastade glassen i näven på mig och lät mig mata honom. Så enkla små nyansskillnader man behöver ta till.

Trots det faller jag gång på gång i fällan.

Exempel 2 på före och efter Artikeln (i kombo med någon metod som går ut på att man förklarar att man förstår men...):

Igår var det "kaka"-kampen igen. Med massa "nej" och "kaaaaka". Tills jag backar... och säger "Men du, nu är det så här att mamma och pappa har precis ätit mat, och även om du inte åt så mycket och kanske inte är så mätt så är vi jättemätta. Vi vet att du vill ha kaka och att du tycker att det är jättegott, men vi måste vänta tills vi är hungriga igen." (Ja, eller hur?!?!) Sonen tittar ner i marken, putar med underläppen men kommer sig och sätter sig i knät och slutar skrika "Kaka". 

Så... Nu ska jag jobba mer aktivt med att bli en förstående mor som orkar förklara saker och vara pedagogisk även när jag är hungrig, stressad och trött. Wish me luck! 

Sonen fick en 3-hjuling idag. Snacka om stolt kille. Han är lite för kort, men han älskar redan sin cykel och fick till cyklingen flera gånger. Han bjöd även på show när han låtsades ramla och slå sig (han ramlar väldigt kontrollerat). Tror jag vet vad som blir fokus på uteaktiviteterna de kommande dagarna.

En sak till som han fick var en förpackning till MER/Festis. Hur smart som helst. Den gör att småttisarna inte klämmer ur drickan ur kartongen när de dricker. Genialiskt!

Jag och (framför allt) Sambon har blivit Sonens slagpåsar. Om han inte får som han vill och vi bestämt håller på "Nej" och förklarar varför man inte kan få det han vill så kommer det titt som tätt en frustrerad smäll eller spark. Var kommer det ifrån? Varför? Vad ska vi göra åt det?

Jag känner mig som en smått misslyckad mamma som har en son som slår oss och puttar sina kompisar på dagis. Vad är det för nåt? Det är absolut inget som förekommer i vårt hem i övrigt och som vi tolererar. Men våra ord verkar inte gå in.

Funderar på att införa time out. Är det för tidigt för en 2-åring? Eller ska vi fortsätta som vi gör nu och markera vad som är fel och förstärka de 97 % som är bra i hans beteende?

Kanske är Sonen trots allt en frustrerad liten själ i en kropp som inte har talets gåva att berätta om sina känslor. Att hålla honom nära och fast har funkat sen han var bebis, det kanske är den melodin vi ska fortsätta på...

Hm. Fortsättning lär följa på detta osammanhängande pladder.