Hur får man Sonen att inte skrika "kaaaaka, kaka" när man går bort till vännerna på fika? Vissa kanske tycker att det är charmigt, och 10% av mig tycker nog oxå att det är lite gulligt. Men 90% av mig skäms ordentligt när jag känner att vi inte kan få honom att sluta. Det känns som att vi inte kan uppfostra honom. Har ännu inte hittat "off"-knappen som verkar finnas på vissa andra barn. Det här med att uppfostra Sonen till att ha egen vilja och stolthet men ändå lyssna och göra allt vi säger till honom att göra, det är helt enkelt skitsvårt. :)

Man vet att livet har förändrats när man tycker att man fått sovmorgon när man vaknar 07:45. Sambon gick upp med Sonen i morse och jag, som somnade före kl 22 på Valborgsmässoafton (!), fick sova mer eller mindre ostört i nästan 10 timmar. Vilken lyx!

LOL! Sonen tittar på bolibompa och där var det några björnar som gick och köpte lördagsgodis. Sedan följde nedanstående dialog:

Sonen: "gaga jag o gokka". (Jag vet, inte klockrent...)

Jag: "ja, mamma ska snart äta frukost".

Sonen: "mmm" och tittar på mig som jag är dum.

Jag: "vill du också ha godis?"

Sonen: "JAAA"

Jag: "Men vi har inte något godis, det får man inte idag. Vi väntar till nån annan dag." (Vi försöker hålla honom ifrån godis så gott vi kan).

Sonen tittar på mig, flyttar blicken mot köket och verkar utvärdera om det kan vara sant det jag sa. Sen går han med besvikna steg ut i hallen och hämtar sin napp och sitt Gossedjur och kommer tillbaka.

Ok, det kanske inte var så kul i efterhand, men att ha en 2-åring som analyserar mina ord är något nytt för mig. Jag som är världssämst på att ljuga, hur ska det gå i fortsättningen?

Gud vad jag är glad att Sonen ska få en 3-hjuling av sin mormor och morfar när han fyller 2. De kommer hit nästa helg och då får han den! Ååååh vad det ska bli skönt. Jag har nämligen en son med en stor kärlek för cyklar. Han älskar sin cykelhjälm, han skriker efter att få åka cykel (med oss) och vill ta på alla barns cyklar. När vi hämtar honom på dagis och de är ute sitter han oftast på en cykel, åtminstone när bästisen har gått hem. Han kommer bli sååå glad att få en cykel. Och jag kommer bli sååå glad att slippa säga "NEJ, det där är "valfritt namns" cykel". Sen att det inte finns någon present i världen som vi kan köpa som han kommer gilla mer, det är en liten bagatell i sammanhanget.

Vaknar kl 5 av att Sonen står vid grinden till nedervåningen och ropar "Ner. NER". Samma ord upprepas som ett mantra. Jag är tyst och tänker att "jag orkar inte, det här får Sambon ta". Efter en stund säger sambon bestämt: "Vi sover till klockan ringer". Vilket besvaras med ett gråtande "Neeeej, neeer". Jag hjälper till och säger "Vi går inte ur sängen förrän klockan ringer". Sonen gråter hysteriskt och fortsätter skrika sitt mantra. Vi ligger kvar i sängen. Skruvar på mig och känner mig som en ond kvinna. Gråten tystnar. Små steg kommer in i sovrummet. Liten son klättrar upp i sängen, kramar sin mamma, tar sitt Gossedjur och somnar om. Stolta föräldrar har vunnit dagens första kamp. 

Har precis legat och lyssnat på Sonen när han ska somna. Hela magen och bröstkorgen häver sig, det rosslar och väser och rätt vad det är ser man hur det drar ihop sig vid halsen. Han har troligen förkylningsastma. Var uppe på barnjouren med honom tidigare i år och han fick andas kortison och grejer och blev bättre direkt. Eftersom jag har en massa allergier tyckte de att det var ok om vi ville ha med en inhalator direkt till sonen (annars ska man ha fått vara uppe tre gånger för att konstatera förkylningsastma). Jag tyckte dock (då) att det var bättre att proffsen fick ge honom det en gång till innan vi började försöka hemma, så jag sa att vi skulle ta det nästa gång det uppstod.

Och nu står man här, och vill inget annat än att få sätta en inhalator över näsa och mun på honom.

Funderade på att åka upp till sjukhuset, men samtidigt så somnade han ju nu, trots allt, och andningen lugnade ner sig... så vi bestämde att vi får vaka över honom inatt och åka om det blir sämre/om han vaknar. Att sitta på jouren en hel kväll/natt är ingen höjdare för varken honom eller oss. Vi får väl se hur det går.

Annars var tanken att jag ska jobba imorgon... Vi får väl se hur det blir med det. Vet att sambon är fullt kapabel (förmodligen mer kapabel än jag) att ta hand om sjukhusbesök om det är det som krävs, men samtidigt vill jag vara med, få hålla handen och kramas när det är jobbigt. Hoppas att vi inte ens behöver fundera på det, utan att Sonen blir bättre utan inhalering och sjukhusbesök. 

Ett tips till alla småbarnsföräldrar: Säg aldrig, och jag menar ALDRIG "Nu är det så skönt, för Sonen har inte varit sjuk på flera veckor!"  Om du råkar säga något sånt kan du nämligen räkna med VAB dagen efter. Jag tror det är statistiskt säkerställt faktiskt. :)

Jag undrar vad vi ska hitta på idag. Känner inte för att gå ut och leka av oss i det här vädret. 12 timmar tecknat kanske, tills det är dags att lägga sig för natten. Kan man få en 2-åring att dricka varmt te med honung? Eller räcker det att jag ger honom honung på sked? Eller, små barn ska ju inte ha honung. Stackars host-pojken. Han får så ansträngd andning när han är förkyld, varje måltid blir en kamp mot andningsbesvären. 

Lika bra att inleda operation myspys. Ha en bra dag! 

Vet ni att en fet gasolgrillshistoria väger 80 kg i sitt paket? Inte så smart att åka och köpa den med barnvagn i bilen. Det får bli grill en annan dag. Men nu vet vi i alla fall vad vi vill ha. Det var ungefär vad vad vi hann med idag. Tre timmar senare hade vi alltså bara sprungit runt bland ställen som säljer grillar, samt en lunch på MAX. När Sonen såg medelålders kvinnor åka förbi i rulltrappan satt han och log och vinkade. Han vet precis vilka han ska flirta med. Me love. 

Just nu nattar Sambon Sonen. Jag undrar hur det känns i hjärtat när Sonen skriker "mamma" och bara gråter förtvivlat så fort nattningsprocessen börjar om det inte är jag som nattar. Pappa är fotboll och innebandy medan mamma är mys och kram. Fattar inte riktigt varför, det har varit så sedan han började på dagis. Då var ju ändå Sambon mer hemma med Sonen än vad många andra pappor är - 6 månader. 

Det verkar som han sover nu i alla fall, det tog max 10 minuter. Bra. Kanske tack vare min snygga mörkläggningsgardin? Ska sy en hissgardin till Sonens rum, men hann inte med hela så just nu är bara övre sömmen sydd, så att jag kunde hänga upp den... riktigt tjockt tyg som inte ska släppa igenom nåt. Nåja, så var det väl inte riktigt, men det kan inte bli sämre än det han haft sedan vi flyttade in. Det är bra, om man börjar riktigt dåligt kan det bara bli bättre, liksom. :) 

Undrar om Sambon vill kolla på lite thriller nu, det känner jag för. Over and out. 

Sonen har en förmåga att vakna väldigt tidigt. Rätt ofta stör det mig, jag vill få sova till klockan ringer. Att då ha ett barn som skriker "frukost" och drar i mig kan göra mig tokig. Därför ska jag med dagens inlägg påminna mig själv om hur det faktiskt gör mig lycklig och varm i själen av att börja dagen med att bli väckt av Sonen ibland.

• När han lyssnar på vad jag säger ("vi sover till klockan ringer") och lägger sig ner och är tyst och tittar i taket till klockan ringer, även om det är lååång tid kvar.
• När jag vaknar av att han ropar "mamma mamma", drar mig i näsan och jag tittar på honom och det första jag ser på dagen är hans stora leende. 
• När han går in på sitt rum och leker och man hör honom sjunga och greja och bara är glad över att få vara vaken.  
•  När han lägger sig ansikte mot ansikte och hans små armar lindas runt min hals i en riktig myskram.

Summa sumarum: Man kan välja att störa sig på att bli väckt före klockan ringer. Eller så kan man glädjas åt att Sonen i stort sett alltid vaknar glad och egentligen bara vill ha med oss i glädjen (även om det innebär att vi måste gå upp). Idag valde jag det senare alternativet och jag inser att jag mår bättre resten av dagen. Även om jag är toktrött. :)