Mitt förslag på låt att dansa bröllops"vals" till är för tillfället Billy Joels "Just the way you are". Inte för att det är en vals. Tror jag. Men om man räknar så kan man nästan räkna i tretakt. Eller dansa sakta. Gnussa lite. Det är väl det som räknas? :) Dessutom är det ju världens finaste och mest rätta text för oss.

Det får jag ta upp på nästa bröllopsmöte. Japp, så funkar det här. Jag lever bröllop och Sambon är inte riktigt lika... på. Så igår bestämde vi att det kanske är bra att ha bröllopsmöten. Annars kommer jag inte prata om nåt annat. Så kan jag få odelat intresse vid några tillfällen, istället för ljummet intresse dagligen. :) Hua, det där låter ju jättetrist, men man får inte glömma att jag gifter mig med en som över huvud taget aldrig hade på sin agenda att gifta sig, någonsin, tills för nåt år sen. Svårt att jobba upp samma entusiasm som en som drömt om sitt bröllop sen hon var... visste vad bröllop var. Är. Typ.

Även om jag lyckats få Sambon att bänka sig framför Dansbandskampen får det stå tillbaka idag. Jag och Sonen ska istället se sista avsnittet av Stjärnor på Is. Jag är fast. Jag gillar det. Det blev bättre än jag nånsin kunnat tro. Kul.

Nu är det bara att fylla på i vinglaset, poppa popcorn och bänka sig i soffan. Hejja Jesper! Eller Lars.... eller Marcus. De tre som jag efter första programmet hoppades skulle va kvar länge. Bra. Jag kan min tv. Nu är det dags att ta ställning på riktigt. Hejja Jesper!

Efter dagis åkte jag, Sambon och Sonen runt till 9 ställen för att leta efter en julkalender till Sonen. Kan inte fatta att vi glömt att köpa det. Inte ens glömt, utan bara inte gjort.

På varje ställe sjönk minen på Sonen, för att inte tala om på oss. Dåliga dåliga oss.

Sista stället gick Sambon in på ensam. Kom ut och hoppade och dansade med en kalender i handen. Folk måste trott att han var galen. Dålig och galen.

Skyndade oss hem och satte oss framför tvn med vår vackra son och hans inspelade julkalender, avsnitt ett. Såg 30 sekunder. Sonen skakade. Sonen snyftade. Sonen blundade. Vi stängde av.

Underbart. Oförutsägbart.

Blir väckt och bestämmer mig för att gå ner och äta frukost med Sonen. Rotar fram mina pyjamasbyxor och sätter på mig dem. Sonen tittar på mig och säger "Nej mamma, du kan inte ha dem på dig!!!" Jag frågar varför och han säger att de är fula. Jag tittar ner och konstaterar att de är rätt skrynkliga. Kan det vara därför de är fula? Jag ber honom känna på dem för att förstå hur sköna de är (flanell). Han känner på dem och säger "men mamma, de är inte coola".

Hmm, är det en tonåring eller en treåring jag har här???

Underbara unge, men jag antar att det inte var sista gången jag får höra att jag inte är cool nog. Det ligger liksom inte för mig. Att vara cool.

Nu har jag avverkat min 30-årsfest. Avverkat låter kanske lite negativt, för i sanning var det ju hur lyckat som helst! Olika vänner och familj som möts för första gången och allt bara funkar, helt underbart! Jag är så nöjd.

Finare än all mat och sång är att nästintill alla inbjudna kom och gjorde kvällen så himla bra. Det är världens underbaraste vänner och familj, jag tror inte jag har haft ett bättre gäng runt mig i hela mitt liv. Tänk då att en stor del av de som var där har kommit in i mitt liv under de senaste 4 åren! Hur osannolikt är inte det?

Samtidigt som man tappar kontakten med så himla många efter skolan har jag alltså bonusat oc h inte bara träffat nya nära vänner på jobbet, utan till och med utanför. Det gör mig lite ödmjuk inför uppgiften att se till att vårda det, för jag vet att den chans jag fått är unik.

Det gör mig varm i själen när jag tänker på att jag inom ett år kan få anordna en fest till med dessa underbara själar som deltagare. Sen att det är en fest med stoooort fokus på mig och min Sambo-älskling, det blir grädde på moset...  :)

Var på ett seminarium i förmiddags som skulle lära mig att "prestera 200% mer på minskad tid med minskad stress". Jag vet. Jag borde inte gått dit. Hur som helst, föreläsaren berättade, att vad man måste göra för att lyckas med sitt arbete, det är att.... (trumvirvel).... ta ANSVAR!

Han sa en massa andra saker också, men tyvärr fastnade inte allt. Jag vet att jag låter besviken o anti, men självklart är det bra. Självklart är det sant. Och självklart är det... så självklart. Jag blir så trött. Jag har egentligen inget emot att sitta och lyssna på självklarheter. Det kan till och med vara rätt intressant och idéväckande. Väckarklocka-seminarium.

Jag var nog inte upplagd för det bara, jag vet inte vad jag ville ha. Gillade inte rubriken. Gillade inte approachen. Gillade inte att han sa att han hade en massa verktyg för att ta sig dit man ville men han delade inte med sig av ett enda verktyg. Då måste man köpa kursen. Typ.

Nepp, han har ett och annat att lära av min favvo Klas Hallberg. Som i typ andra meningen av sitt föredrag (med ungefär samma titel) sa att "jag kommer inte ge er några verktyg"... osv. Bra. Då ändrar jag förväntningarna. Tack.

Nu fanns det ju tid för frågor i morse, så jag kanske skulle tagit ansvar och frågat efter ett verktyg. Ett "men hur menar du att vi ska göra"?

Shit. Det är mitt fel att jag inte fick ut mer av det alltså.

Nähepp, nu ska jag ta ansvar och sluta min lunchrast så att jag kan fokusera på vad som är värdeskapande uppgifter i mitt arbete. Tyvärr avverkade jag en massa av dem på förmiddagen, så nu ska jag försöka vidareutbilda mig på egen hand... Snacka om att ta ansvar.

Nu är jag bänkad igen. Bänkad och däckad, för jag är förkyld som en hel karl. Inser hur långt ner jag sjunkit i humör och ork när jag börjar gråta till första åket. Tema disco. Inte behövs det något stämningsfullt för att T. ska bryta ihop.... det räcker att nån på TV är nöjd med vad de gjort.

Borde kanske gå och lägga mig istället för att sitta här och gråta. Måste ju vara på topp om en vecka, då har jag mina 26 närmaste människor hos mig på fest. Då måste jag bara må bra.

ORKA!

Och nu har Josefin en blödning i ryggen men åker skridskor ändå. Bäst att fälla några tårar. Bara för säkerhets skull. Det kostar ju inget.

Om två veckor har jag haft min 30-årsskiva. Den som jag har planerat länge. Jag älskar att ordna fester!!! Fattar bara inte hur mycket grejer vi ska ha med till lokalen. Hade redan några kassar sedan IKEA och nu har jag fyllt på med ännu fler från Maxi. Eftersom det är två veckor kvar är det minst en vecka kvar innan jag köper kylvaror och färskvaror... När jag har gjort det och bakat efterättskakorna fattar jag inte hur vi ska få plats i kylen. Det är ingen stor kyl vi har, men det måste bara få plats. Jag ska baka den där underbara kakan som jag gjorde på midsommar, från Leilas kök. Eller tre stycken faktiskt. MUUUMS, det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Jag har i och för sig redan bakat 50 kladdkakemuffins som ligger i frysen och undrar varför inte de får komma på kalas, men jag kan inte motstå att få göra den där grymmingkakan igen. Så idag köpte jag 14 paket Lindts 70%ig choklad. Sen ska det till grädde, smör och grejer så fattar ni att det blir hur gott som helst.

Övriga planer börjar också falla på plats... några bollar kvar att få till, som t.ex musik under kvällen. Det är inte så att vi har enormt mycket ny fräsch musik att spela. Så jag får väl kolla med Sambons syskon. Japp, det får jag göra. Så, nu har jag en plan där oxå. Det känns bra. Stabilt. Fokuserat. Typiskt jag, på nåt sätt. Kan bara tänka mig hur det närmaste året blir. Stackars Sambon.