Inser att jag kan göra en full repris på förra årets blogginlägg.

Sambon har fyllt år, det har varit kanonväder och vi satt ute med våra gäster och grillade, åt och snackade. Sonen somnade vid 22-tiden, men jag slipper ta hand om det eftersom jag även detta år ska spendera morgondagen med mina jobbkompisar. De ska ha avskedsfest för mig. Singstar är utlovat.

Undrar hur det kommer kännas imorgon. Även om jag har en vecka kvar på jobbet är det många som går på semester imorgon... så det blir många hejdå. De ska tacka av mig imorgon på frukosten. Det kommer kännas konstigt, tror jag. Inget jag ser fram emot. Jag tror inte min hjärna fattar något annat än att jag ska gå på semester.

Att jag inte kommer se vissa av de här personerna igen är inget jag kan processa just nu.

Nu har jag i alla fall äntligen nått den status att jag känner att jag bara ska göra några måsten till, men absolut inte allt på min lista. Det känns så himla bra, för listan är lååång, men de kommer klara sig utan att jag gör de grejerna, det vet jag. Även om det hade varit bra... men nu finns det ingen energi kvar, det är bara ren vilja som gör att jag inte spenderar hela dagarna med att sortera pärmar och papper. Ren vilja och en hel del frågor från de som ska ta över och från de andra som bara vill pressa ur lite till ur denna trasan som kallas Jag.

Det kommer, måste, bli en bra kväll imorgon. Sista dagen med lilltjej. Nä, det är inget jag vill tänka på. Alls. Semester först. Sen kan jag fatta. Nån gång i höst.