• God kanelbulle på stan
• Sonen verkar kunna gå till dagis imorrn (peppar peppar)
• Det gick att tvätta bort tuschen från filmduken på jobbet (efter att Sonen i ett oövervakat ögonblick hittat ett nytt ställe att måla på)
• Hela familjen kan spela Yatzy och Kasta gris tillsammans, mysigt
• Imorrn börjar helgen
• Inom 20 minuter har jag smörgåsgrillade mackor att käka

Jag inser att jag inte är så unik när den rubrik jag vill använda för dagen är just "Kanelbullens dag". Konstigt att jag tänkte välja det temat när jag inte ens har fått i mig en bulle än, men det kanske är så ändå att det är givet, på nåt sätt.

Jag har jobbat på förmiddagen men nu är jag hemma med sjuka Sonen. Eftersom han är så oerhört osjuk i sin sjukhet har jag bestämt att vi ska åka till stan alldeles strax och köpa oss varsin kanelbulle att mumsa på. Vad jag vet är inte ögoninflammation något luftburet, jag kanske ska googla det först... *brb*

Sjukvårdsrådgivningen skriver... "behöver inte vara hemma från förskolan om de mår bra för övrigt." (WOHOO) "Om barnets öga klibbar ihop och man måste torka var ur ögonen flera gånger per dag har barnet en kraftig infektion..." (Aj f-n, men vi har bara behövt torka en gång hittills idag?) "Smittan sprids bland annat när barnet gnuggar sig i ögonen och sedan tar på leksaker eller på andra barn." (Ja, precis, o han ska bara ta på sin bulle). 

Bra bra, saken är biff, vi åker till stan. 

Idag när jag åkte hem från jobbet hörde jag att en tjej på radion pratade om att hon hade fått en ingivelse att vara mer positiva på sin blogg. Ingivelse och ingivelse, det var väl helt enkelt en kompis som påtalat hur negativ hon lät. Så jag började fundera på mina inlägg den senaste tiden. 

Jag ber om ursäkt för att det varit mycket negativt, men det är väl helt enkelt så att jag skriver av mig för att få ur mig det trista, så att jag orkar hålla på medan jag jobbar på att ta fram det positiva tänkandet igen. Jag vet ju att det blir en trist spiral när man fokuserar på det negativa, det är lätt att fastna, liksom. Det var ju därför jag började med Dagens bra, men den senaste tiden har jag inte orkat. Vet inte varför, det händer ju en massa bra saker som jag skulle kunna skriva om, men energin tar liksom slut. Jag ska försöka skärpa till mig och bjuda på lite Dagens bra, det måste ju vara roligare att läsa än Sonens sjukdomshistoria. 

Vissa personer mår illa när nån nämner att de har maginfluensa. På motsvarande sätt börjar mina ögon grumla sig när någon i min närhet har ögoninflammation. Nu är det ju dessutom Sonen som fått det, så risken att jag faktiskt får det är ganska överhängande. Hur som helst, det verkar som att vi blir kvar hemma hela veckan ut. Sonen klättrar på väggarna men ligger och pendlar mellan 37,5 och 38,1 i temperatur.

Hoppade på ett erbjudande om att serva bilen innan en viss tid i våras och skulle då få en hotellnatt gratis. Jättekul! Jätteglad! Bokade teaterbiljetter i Stockholm och skickade in ansökan om hotellnatt i augusti, i god tid, då hotellnatten skulle vara nu i oktober. Skulle få bekräftelse inom 14 dagar.

Efter tre veckor började jag jaga reklambyrån som sköter hanteringen av kampanjen. Inget svar, ingen som ringde upp, ingen som svarade på mitt mail. Fick tag på dem på måndagen förra veckan. Hon sa att vi skulle få besked så fort som möjligt. Ringde igen i måndags, då jag inte hört något. Då säger de "nej, vi fick höra i fredags att vi inte kan lova ut hotellnätter till nu på lördag, det är för kort inpå, de behöver minst en vecka på sig". ÖHHHH!!!??!?!? Jag lackade ur. Fick ge ett förslag på en ny helg. Bytte till ett hotell i hemstaden och kollade med mina föräldrar att de kan komma hit och vara barnvakt. Var så arg att jag skakade när jag la på telefonen. Ok om det hade varit fullt på hotellen eller nåt. Men hur ska jag kunna acceptera att de har för kort varsel, när de haft över en månad på sig och när de själva till och med skriver på erbjudandet att de ska återkomma inom 14 dagar? Försökte skaka av mig det.

På kvällen (i måndags) ringer de upp igen. Då är det en tjej som går igenom telefonmeddelanden och ser att jag ringt den 21 september. Jo, precis. Jag sa att jag redan haft kontakt med dem under dagen, men att jag gärna tar några minuter och diskuterar hur det kan komma sig att det blivit som det blivit. Försöker vara väldigt saklig och bara förklarar att det är trist när man har varit så himla glad över erbjudandet till att bara bli förbannad och besviken och att jag undrar om jag nu kan lita på att jag ska få nåt hotellrum på den nya helgen, eller om jag kommer få samma besked om några veckor. 

Igår ringde de upp för att få min hemadress för att skicka värdebevis avseende hotellnatten i hemstaden. Snabba puckar, äntligen. På kvällen ringer tjejen som ringde på måndagkvällen och vill dubbelkolla att jag har fått min bekräftelse. Snacka om att jag kanske lyckats få prata med Den Serviceinriktade på företaget, till slut.

Så, lång historia kort:

Till helgen ska vi till Stockholm och titta på Rivierans Guldgossar. Efteråt tar vi tunnelbanan hem till Svärmor och sover där. Om ytterligare några veckor ska vi bo på hotell i vår egen stad och gå ut och äta och kanske bio och bara ha mysigt. Det kan faktiskt bli hur bra som helst det med. Hemliga T glad igen. 

Idag är Sonen feberfri och efter en morgon med Bolibompa och sång är det dags att leka häst. Idag är det min tur att jobba eftermiddag, det blir bra för jag måste nog ha lite kontakt med USA. Ska kanske passa på att gå ut och leka en liten stund i sandlådan, nu när han är feberfri måste det ju bara vara bra med lite frisk luft. 

Vad är det med blodpudding som gör att barn älskar det? Kryddningen? Konsistensen (gah)? Inte namnet antar jag, eftersom de gillar det innan de förstår vad blod är. Hur som helst, Sonen på dryga 2 år äter mer blodpudding än jag. Han drar i sig tre skivor medan det vänder hos mig om jag äter mer än två. Tur är att man har baconet till, utan det skulle jag nog inte kunna förmå mig att äta det.

Tror det blir ett par knäckemackor innan natten.  

Jag undrar om jag ska göra en egen kategori för VAB-relaterade inlägg. Jag menar, det verkar ju som att det kan bli endel. Nu är vi alltså hemma igen. Sonen hade 37,9 imorse. Redan igår var det gränsfall, så när Sonen vaknade med feber var det ju inget att diskutera. Sambon har varit hemma på förmiddagen och när jag kom från jobbet sov Sonen, så jag passar på att blogga och kolla Oprah.

Ska nog passa på att luta mig tillbaka och vila lite jag med, min förkylning vill ju inte heller ge med sig.