Klockan är inte ens tio och jag är så trött jag håller på att gå i bitar. Vet inte ens hur jag ska orka gå upp för trappan till tandborste och sovrum. Så där trött att jag bara vill somna i soffan, men vet att jag kommer bli så arg när jag vaknar och måste gå upp en våning. Nä, det enda rätta är att ta tag i mig och få mig uppåt.

En sak som dränerar energi är väl helt klart jobbet.

Idag sa jag hejdå till ännu en arbetskamrat, som jag aldrig mer kommer jobba med. Värsta klumpen i magen, när jag på riktigt insåg att de här killarna (och några tjejer) har varit mina mentorer i 7 år och nu ska jag inte ha den tryggheten längre. Extra jobbigt med de arbetskamrater som man funkat så bra med i alla år, men som man inte går o lunchar med eller så... för vad är sannolikheten att man skulle börja med det efter att man slutat? Favorit-lilltjejen och de andra som jag räknar som mina vänner redan nu, de kommer jag ju att ha kvar kontakten med... det känns inte lika vemodigt.

Så idag har varit lite tycka-synd-om-mig-själv dag... jag tror jag kommer ha några såna den närmaste tiden.

Nu är det i alla fall långhelg och även om jag behöver jobba några timmar nån gång så är det oerhört skönt att ha tre hela dagar nu. Imorrn bitti ska jag börja med chokladkakan direkt efter frukost. Jag ska även fixa en sallad, packa en väska, klä oss och grilla några kycklingfiléer. Sen åker vi till vännerna på midsommarfirande. Mysigt.

Ja, jag vet, jag hädar nog nu... men jag KAN inte förmå mig att bara sitta och titta på fotboll. Måste göra något annat oxå, samtidigt. Sen kan jag titta upp när Sambon/kommentatorerna verkar engagerade. Det är ju så hiiiimla tråkigt med fotboll. Sambon har verkligen lyckats hitta en partner som inte delar hans intresse för sport. Tur att jag är så himla skarp på så mycket annat... *hostar*

Nähepp... jag kanske ska hämta en bok?

Nu ska vi se...

Jag borde städa, diska och tvätta kläder. Jag borde jobba en liten stund. Jag borde sätta mig in mer i politik och nyheter. Jag borde gå en kurs i hur man uppfostrar sitt barn att sluta slåss. Jag borde kolla på anteckningarna från kurserna på nya jobbet. Jag borde fundera på vad jag ska ha för kläder på mig imorrn. Jag borde skicka ett mail till mina vänner och berätta att jag lever.

Jag borde gå och lägga mig.

Jag ska bara...

Åkte till Motala med en kylväska fylld med isklampar, mineralvatten och en god champagne. Min älskade pappa körde sin tionde vätternrunda. Så himla duktig! Klart han ska firas!

Sonen tyckte det var så där kul att sitta i nästan 2 timmar och kolla på cyklisterna, men jag tycker det är rätt fascinerande. Så himla många som trots 30 dryga mil ser rätt fräscha ut. För att inte tala om veteranerna som, när vi tittade, hade suttit på cykeln i 17 timmar. Stackars deras rumpor och ryggar!

Trodde att jag skulle bli stoppad i de rigorösa poliskontrollerna på vägen ut från Motala, men poliserna hade dukat upp värsta fikabordet när vi körde förbi, så jag slapp. Tycker alltid det är pirrigt att bli stoppad, även om man vet att det bara är en rutinkontroll.

Försöker hålla mig positiv flera gånger om dan, men det kommer tillfällen då bitterfi--an i mig bara skriker.

Till exempel när Sambon har ryggskott så att jag får åka till Maxi ensam en fredageftermiddag, eftersom ALLT är slut i huset och jag spyr på att vi småhandlar på lilla närbutiken hela tiden. 2722 kr, sju kassar, två paket blöjor och 2 timmar senare sitter jag äntligen i bilen på väg hem igen. Skönt att kunna sluta 1530 på fredagar och få familjetid...

JA, jag VET att jag kan välja en annan dag att handla och att det ändå är bra nu att våra skåp är fyllda till bristningsgränsen igen och att vi slipper gå till närbutiken på flera dagar. Men oavsett vilken dag denna veckan hade resultatet varit det samma. Jag tog bort två timmar familjetid, när jag borde varit hemma och spelat innebandy med Sonen som blir sååå frustrerad på sin Pappa som har ont fast det inte syns. Det är ju trots allt på grund av Sonen som vi slutar tidigt. Inte för att åka till Maxi.

Beundrar jobbarkompisen som alltid åker till affären efter att barnen lagt sig. Men då ska jag ju ha min egentid.... :/

Inte bara bitterfi--a alltså, utan egoist oxå. Jupp. Det är jag!

Gonatt då! :)

Häromveckan sjöng/spelade jag Singstar för första gången i mitt liv och blev frälst. Totalt tondöv men fick bra "betyg" förvånansvärt ofta. Insåg att jag kunde sänka mickvolymen o helt enkelt gå tillbaka ungefär 20 år i tiden då jag stod och mimade framför en inspelad melodifestival. Helt underbart och självklart ett måste att använda sin skatteåterbäring till ett Playstation.

Jag och Sambon dividerade om huruvida vi skulle köpa PS2 eller PS3. Kom till slut fram till att vi skulle köpa ett PS3 eftersom den har Blu ray (?) och det vill vi ju (läs Sambon) troligen ha i framtiden, så då blev det ju som att köpa en blu ray dvd och en PS2, prismässigt. Typ. Hittade en sida på nätet som testat hur bra PS2-spel funkade på PS3. Kollade igenom listan över Singstar och konstaterade att de flesta skulle funka. Så vi köpte en PS3 i förra veckan. Singstar-skivan som följde med var så där kul. Alltså, låtarna är bra men testa att sjunga "I dont feel like dancing"... den går HÖGT. Liksom typ 85% av alla låtar på skivan. Flera låtar har jag över huvud taget inte hört förut.

Så jag blev rätt glad när jag fick låna kompisens PS2-skivor, med schlager och 80-tal. Lägger in första skivan... "Denna PS3-konsol är inte kompatibel med PS2-skivor". Typ så. Kanske mer formellt felmeddelande, men ungefär så tydligt. Surfar runt lite mer på nätet och inser att de numera inte tillverkar bakåtkompatibla PS3, eftersom det var dyr tillverkning. BLÄ!

Snacka om att bli besviken. Ingen schlager och inget 80-tal. :( *snyft*

Sambon erbjöd sig att gå ut på tradera/blocket o försöka sälja vårt PS3 och köpa ett PS2 med alla Singstar eller ett gammalt PS3 (som ju var bakåtkompatibelt en gång i tiden). Känns fånigt. Nog för att jag e van att få som jag vill, men det skulle nog vara lätt överdrivet.

Nej, jag får nog gå ner till TVn och lära mig lite nya låtar istället. Kommer ju vinna alla singstar-tävlingar om jag är den enda som kan låtarna? Måste försöka hitta de positiva sakerna i livet.  :)

Insåg idag att jag (och flera medmänniskor) går omvägar på stan, för att slippa konfronteras med "säljare" av olika slag. Skitjobbigt när de täcker både naturliga vägen och genvägen. Slutar med att jag går ett varv runt kvarteret, längs med bilgatan, istället för mysiga miljön på torget.

Antar att problemet ligger hos mig och alla andra som låtsas prata i telefon när Läkare utan gränser/Röda korset/Amnesty/Greenpeace/Telenor etc kommer mot oss med sina pärmar. Men det jobbiga är att ett nej nästan aldrig accepteras rakt av.

Förr har jag bara instinktivt tagit en omväg eller tagit upp telefonen och låtsas ringa, men först idag insåg jag som sagt att jag tar stora omvägen som är garanterat försäljarfri. Skit oxå. Ska det behöva vara så?

Snacka om att vara rädd för att stöta sig med folk... Den enda som förlorar på det är jag. Så nu får jag skärpa mig. Imorrn är det jag som rakryggad går förbi dem allihop. Önska mig lycka till!

Nu har jag nog studsat in i väggen... men lyckats fara tillbaka en liten bit, tack vare vänner och familj. Hjärtklappning, sömnlöshet, ont i kroppen och en känsla av att inget jag gör duger är tydliga tecken på att jag måste stanna upp, säger mina vänner. Men inte går JAG in i väggen? Det är andra som gör det. Inte jag. Jag har bara lite mycket just nu. Har inte hunnit vara på massage. Behöver nog bara sova lite. Till helgen. Eller nån gång vid semestern.

Osså var det den där lilla detaljen med att livet först knackar lite mjukt, varpå det fäller krokben för dig om du vägrar lyssna. En rejäl bentackling i såna fall när jag (nykter) bröt ihop på en fest häromdagen och tårarna bara flödade medan jag snyftade "jag orkar inte mer, jag bara orkar inte mer". Det är verkligen inte likt mig. Bra att det bara var 3-4 st som bevittnade min premiär dårå... Tog mig hemåt medan tårarna envist fortsatte rinna. Mitt i tandborstningen hör jag plötsligt en försiktig röst sjunga i mitt huvud... låten som gick på repeat på förlossningen för tre år sedan, men som jag inte lyssnat på alls sedan dess.

Nån där uppe måste ha sett mig, o tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur... min tur att få en liten kick av livet och det okända som tar hand om mig när jag själv inte orkar. Underbara okända. Tack.

Idag är jag löjligt stark. Är det för att det är måndag, eller för att jag i helgen tillät (inte för att jag skulle kunnat stoppa det) det onda att rinna ur mig? Hur som helst ska jag ska surfa på vågen en stund. Och lyssna på min låt, inne i huvud och via högtalare.