Sådär lät det natten till igår, när larmet ballade ut för att det var strömavbrott.

Eller så här: Strömmen gick 00.30 och var inte tillbaka hos alla förrän klockan 03.20 på måndagsmorgonen (vilket jag vet inte är lång tid om man bor på landet, men sedan jag flyttade till stan har jag aldrig haft längre strömavbrott än ... 1 minut?). Orsaken till elavbrottet var, tydligen, att en olycklig råtta befann sig på fel ställe i en elstation, blev grillad och orsakade kortslutning.

Ja jäklar. Mer synd om råttan än min sömnlösa pip-natt.

Kroniskt förkyld, utpumpad, hjärntrött... men är glad ändå. Som en kort sammanfattning av veckan helt enkelt. Har ju varit på kurs med nya jobbet och somnade runt 22 varje kväll, helt slut. Men det var kul, intressant och givande. Men nu e jag helt slut, eftersom min förkylning bara vägrar ge med sig. Vad är dealen med det? Värdelöst.

Ligger i soffan och tittar på "Så ska det låta".... ungefär vad jag mäktar med. Om en halvtimme ska jag resa på mig och ta upp Sonen till sängen för nattning. Älskade Älskade Sonen som älskar mig oxå. Stora stora stora lilla killen som är så förståndig. Mamma älskar dig såååå mycket.

Det må vara hänt att fyra dagar utan mat försvagar kropp o sinne något, men det går ju inte göra annat än att bara gråta när man läser artikeln i Aftonbladet om lilla Axel och hans familj. Han är 1 år och lider av en sjukdom som innebär kronisk smärta och att kroppens funktioner bryts ner så att han troligen dör inom 2 år. Dagens tanke går till honom och hans föräldrar som fortsätter leva och kämpa på. Det får ens egna problem att kännas ganska små.

Eller som på Oprah igår (OK, jag ÄR hemma och är sjuk, då fååår man surfa o glo på allt på TV), som handlade om barn som kom i kläm i skilsmässor. Barn fick tala med en psykolog om hur de kände och jag bara grät. Tårarna bara rann. Så mycket man inte förstår när man kommer från en "kärnfamilj".

O så lite om "de egna problemen". Har en Son som, trots att han älskar sin pappa, verkar ha "valt" att det enda trotset han ska ge oss är att konsekvent (i typ ett års tid nu?) skrika "nej pappa; mamma göra det, mamma torka, mamma natta mig". Och nej, vi ger inte efter, varje gång. Pappa nattar varannan kväll, pappa borstar tänderna, pappa gör massor. Men ändå fortsätter det. Försöker prata med Sonen om det, men det verkar som att han inte ens förstår vad det är han gör och säger. Försöker skälla och straffa, men det biter inte. Försöker ignorera, men det funkar definitivt inte. Vad göra? Lätt för mig att säga att Sambon inte ska ta sig av det, men jag ser ju att det bryter ner honom som ett knivhugg varje gång Sonen puttar. Är lösningen att jag ska vara borta ett tag? Flytta ut i en vecka? Det går ju nämligen jättebra så länge jag inte är med. Kanske är det så enkelt... att mamma alltid är här, medan pappa ibland försvinner flera dygn på jobbresor? Är det priset man får betala? Hur kommer han i såna fall reagera på om jag tar nya jobbet och också blir en reseförälder? Stackars lilla unge. Men inte så synd. För han lever. Och är frisk. Och mår bra. Egentligen.

Sitter och tvingar i mig ett andra glas blåbärssoppa, efter två dagar mer eller mindre utan mat och dryck. Har i och för sig försökt få i mig bra med vatten idag, men säkert inte i närheten av hur mycket jag borde få i mig.

Johopp. Nu tycks vi äntligen fått ett "normalliv" vad gäller Sonens sjukdom. Peppar peppar så har han inte varit sjuk sen i julas. Tro mig, det är låång tid för oss. Så vad händer? Sambon har varit däckad i över en vecka. När han börjar piggna till börjar jag må kasst och tappar matlusten totalt. Det här var i måndags. Blev helt snurrig efter massage och sedan dess har jag alltså knappt fått i mig nåt.

Hade tusen planer för morgondagen, men får väl helt enkelt följa den gamla slitna devisen "ta en dag i taget". Håll tummarna för att jag frisknar till så att vi kan få klippa Sonen och framför allt vara barnvakt åt kompisen, lilltjejen som skulle komma hit och till och med somna här hos oss medan föräldrarna får lite egentid.  

Efter en Let´s dance-kväll i fredags vaknade vi upp till en lördag som bestod i att städa / sanera, varpå Sambon och Sonen åkte och badade medan jag tog en tur till Maxi. Vi var rätt nöjda allihop efteråt, även om jag förstår att det kan verka som att jag drog det kortaste strået. 

Sonens faddrar kom hit och käkade mat, alltid lika trevligt. Lagade mammas paradrätt, en god gryta som får puttra sig riktigt smaskig.

Idag sprang Sonen och jag ut och spenderade förmiddagen med att göra en stor snögubbe med morotsnäsa och allt. Hann även med lite pulkaåkning och sen gick vi in och åt en smörgås och när Sonen hade sovit middag hade moroten ramlat ur snögubben som började säcka ihop. Töväder. Packade ner skridskorna och åkte iväg till isbanan för att träffa bästisen och åka skridskor. Sonens åkning hade förbättrats milvidds, han släppte sargen (sin pappa) och åkte flera meter utan att ramla. Snacka om stolta föräldrar. 

Har inte bloggat på länge och i en liten kort minut av intresse av vad jag skrivit tidigare började jag skumma igenom alla inlägg i kategorin "Dagens bra". Shit, det där var ju faktiskt en rätt bra idé. Nu inser jag vad jag faktiskt menade när jag började skriva den..... att det inte går att grina ihop när man ser alla dessa punkter. Det finns ju rätt mycket bra, trots allt. Hmm... Nu måste jag sätta igång och vara lite mer aktiv på att komma på mer bra saker och få bollen i rullning igen.

För ni vet väl att det är så det funkar? Positiva tankar föder positiva handlingar som föder positiva responser... Inte alltid lätt, men en nödvändighet för att fortsätta. Allt för att undvika en negativ spiral, för det finns inget som tar så mycket energi som att vara arg och grinig.

Hobbypsykologen tackar för sig och säger godnatt.... Sov så gott!

Vaknade till en vit värld utanför fönstret. Nu ska jag bara övertyga Sonen om att det skulle vara kul att gå ut och leka lite. Han verkar inte lika impad som jag...

Senare idag bär det av till vännerna på kalasmiddag. Det blir mysigt och en bra avslutning på helgen.  

Den senaste veckan, när jag haft som mest att göra, bestämde sig min kropp för att enough is enough.

Det började i lördags. Då gav mitt ena öga upp i en grotesk ögoninflammation som bara blev värre och värre ju längre dagen kom. På söndagen skaffade jag nån sorts receptfri kräm som "företrädelsevis" skulle smetas innanför nedre ögonlocket. Äckligt, men effektivt. Inte tillräckligt effektivt dock, för när jag kom till 2,5årskontroll på BVC på måndagen tyckte Sonens sköterska att jag såg för eländig ut och skrev ut ett recept på ögondroppar. 

Det kändes bättre direkt när jag bara droppat två-tre gånger, men halsen började värka. På tisdagkvällen var det riktigt illa. Jag sa till Sambon: "Det kvittar hur jag mår imorrn, jag måste gå till jobbet om jag så ska krypa dit, jag måste iaf vara där på förmiddagen och fixa xxx..."

Runt fyra på natten vaknar jag och mår lite illa. Tre timmar senare kan jag i frossa konstatera att "SAMBO! LÅT FÖR I H-E INTE Sonen komma in på  toan, jag är magsjuk." För att inte sprida julglädjen till hela dagis bestämde vi att hela familjen skulle sättas i karantän = inte gå till jobb och dagis. Jag höll mig på övervåningen. 

Nu, två dagar senare mår jag bara illa när jag äter mat (godis, kakor och bullar går bra), men har så oerhört ont i halsen och kroppen igen.

Försöker kroppen säga nåt?

Ska hur som helst bli sååå skönt att åka till mina föräldrar för att få en jul serverad. 

Hur som helst: GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR, alla trogna bloggare/läsare som orkar titta in här och kolla av om jag lever, även om mina inlägg kommer mer och mer sällan.