Jag inser att jag inte är så unik när den rubrik jag vill använda för dagen är just "Kanelbullens dag". Konstigt att jag tänkte välja det temat när jag inte ens har fått i mig en bulle än, men det kanske är så ändå att det är givet, på nåt sätt.

Jag har jobbat på förmiddagen men nu är jag hemma med sjuka Sonen. Eftersom han är så oerhört osjuk i sin sjukhet har jag bestämt att vi ska åka till stan alldeles strax och köpa oss varsin kanelbulle att mumsa på. Vad jag vet är inte ögoninflammation något luftburet, jag kanske ska googla det först... *brb*

Sjukvårdsrådgivningen skriver... "behöver inte vara hemma från förskolan om de mår bra för övrigt." (WOHOO) "Om barnets öga klibbar ihop och man måste torka var ur ögonen flera gånger per dag har barnet en kraftig infektion..." (Aj f-n, men vi har bara behövt torka en gång hittills idag?) "Smittan sprids bland annat när barnet gnuggar sig i ögonen och sedan tar på leksaker eller på andra barn." (Ja, precis, o han ska bara ta på sin bulle). 

Bra bra, saken är biff, vi åker till stan. 

Idag när jag åkte hem från jobbet hörde jag att en tjej på radion pratade om att hon hade fått en ingivelse att vara mer positiva på sin blogg. Ingivelse och ingivelse, det var väl helt enkelt en kompis som påtalat hur negativ hon lät. Så jag började fundera på mina inlägg den senaste tiden. 

Jag ber om ursäkt för att det varit mycket negativt, men det är väl helt enkelt så att jag skriver av mig för att få ur mig det trista, så att jag orkar hålla på medan jag jobbar på att ta fram det positiva tänkandet igen. Jag vet ju att det blir en trist spiral när man fokuserar på det negativa, det är lätt att fastna, liksom. Det var ju därför jag började med Dagens bra, men den senaste tiden har jag inte orkat. Vet inte varför, det händer ju en massa bra saker som jag skulle kunna skriva om, men energin tar liksom slut. Jag ska försöka skärpa till mig och bjuda på lite Dagens bra, det måste ju vara roligare att läsa än Sonens sjukdomshistoria. 

Vissa personer mår illa när nån nämner att de har maginfluensa. På motsvarande sätt börjar mina ögon grumla sig när någon i min närhet har ögoninflammation. Nu är det ju dessutom Sonen som fått det, så risken att jag faktiskt får det är ganska överhängande. Hur som helst, det verkar som att vi blir kvar hemma hela veckan ut. Sonen klättrar på väggarna men ligger och pendlar mellan 37,5 och 38,1 i temperatur.

Hoppade på ett erbjudande om att serva bilen innan en viss tid i våras och skulle då få en hotellnatt gratis. Jättekul! Jätteglad! Bokade teaterbiljetter i Stockholm och skickade in ansökan om hotellnatt i augusti, i god tid, då hotellnatten skulle vara nu i oktober. Skulle få bekräftelse inom 14 dagar.

Efter tre veckor började jag jaga reklambyrån som sköter hanteringen av kampanjen. Inget svar, ingen som ringde upp, ingen som svarade på mitt mail. Fick tag på dem på måndagen förra veckan. Hon sa att vi skulle få besked så fort som möjligt. Ringde igen i måndags, då jag inte hört något. Då säger de "nej, vi fick höra i fredags att vi inte kan lova ut hotellnätter till nu på lördag, det är för kort inpå, de behöver minst en vecka på sig". ÖHHHH!!!??!?!? Jag lackade ur. Fick ge ett förslag på en ny helg. Bytte till ett hotell i hemstaden och kollade med mina föräldrar att de kan komma hit och vara barnvakt. Var så arg att jag skakade när jag la på telefonen. Ok om det hade varit fullt på hotellen eller nåt. Men hur ska jag kunna acceptera att de har för kort varsel, när de haft över en månad på sig och när de själva till och med skriver på erbjudandet att de ska återkomma inom 14 dagar? Försökte skaka av mig det.

På kvällen (i måndags) ringer de upp igen. Då är det en tjej som går igenom telefonmeddelanden och ser att jag ringt den 21 september. Jo, precis. Jag sa att jag redan haft kontakt med dem under dagen, men att jag gärna tar några minuter och diskuterar hur det kan komma sig att det blivit som det blivit. Försöker vara väldigt saklig och bara förklarar att det är trist när man har varit så himla glad över erbjudandet till att bara bli förbannad och besviken och att jag undrar om jag nu kan lita på att jag ska få nåt hotellrum på den nya helgen, eller om jag kommer få samma besked om några veckor. 

Igår ringde de upp för att få min hemadress för att skicka värdebevis avseende hotellnatten i hemstaden. Snabba puckar, äntligen. På kvällen ringer tjejen som ringde på måndagkvällen och vill dubbelkolla att jag har fått min bekräftelse. Snacka om att jag kanske lyckats få prata med Den Serviceinriktade på företaget, till slut.

Så, lång historia kort:

Till helgen ska vi till Stockholm och titta på Rivierans Guldgossar. Efteråt tar vi tunnelbanan hem till Svärmor och sover där. Om ytterligare några veckor ska vi bo på hotell i vår egen stad och gå ut och äta och kanske bio och bara ha mysigt. Det kan faktiskt bli hur bra som helst det med. Hemliga T glad igen. 

Idag är Sonen feberfri och efter en morgon med Bolibompa och sång är det dags att leka häst. Idag är det min tur att jobba eftermiddag, det blir bra för jag måste nog ha lite kontakt med USA. Ska kanske passa på att gå ut och leka en liten stund i sandlådan, nu när han är feberfri måste det ju bara vara bra med lite frisk luft. 

Jag undrar om jag ska göra en egen kategori för VAB-relaterade inlägg. Jag menar, det verkar ju som att det kan bli endel. Nu är vi alltså hemma igen. Sonen hade 37,9 imorse. Redan igår var det gränsfall, så när Sonen vaknade med feber var det ju inget att diskutera. Sambon har varit hemma på förmiddagen och när jag kom från jobbet sov Sonen, så jag passar på att blogga och kolla Oprah.

Ska nog passa på att luta mig tillbaka och vila lite jag med, min förkylning vill ju inte heller ge med sig.  

Det var ett bra möte idag. Vi fick våra röster hörda och ska få ta in en person som kan avlasta oss på det administrativa, åtminstone på deltid. I övrigt har väl dagen varit rätt ok. Jag känner att min stress, som gör att jag sover illa då och då, inte bara beror på jobbet utan även på mina krav på mig själv här hemma. Sen kanaliserar jag det på jobbgrejerna, för det är så konkret. Jag tror det i alla fall. Jag kan känna att jag just nu inte trivs med nåt. Jag orkar inte ens vara tacksam för en förstående Sambo och världens bästa unge.

Istället är jag mer av karaktären "det vore bra om jag bara fick ett tack och lite uppskattning". Arg. Sur. Grinig. Gnällig. Trött. I en argspiral som bara gör att allt blir negativt. Det passar inte alls in i min teori om "Dagens bra". Eller... det passar in på det sättet att när jag inte orkar ta fram Dagens bra blir det bara sämre och sämre. Så om jag kan förmå mig att få fram lite Dagens bra kanske jag kan försöka vända trenden. 

Shoot, jag har verktygen, jag måste bara orka använda dem. Att ställa krav på mig själv att bli en gladare människa. Det finns ju så himla mycket bra jag skulle kunna fokusera på, så varför lägga energi på att fokusera på det dåliga? Jag vet inte...  

Ungefär en natt per vecka ligger jag och vrider och vänder mig och kan inte slappna av. Jag tänker jobb, jag andas jobb och jag försöker lösa jobbproblem. Ibland löser jag saker som redan är påtänkta, men som jag inte hunnit göra. Jag inser att det här inte är så himla nyttigt. Vet vara inte hur jag ska få slut på det. Nu har jag varit vaken i en timme. Före det har jag hunnit med en kortare vakenperiod, men lyckades somna om. Nu däremot kände jag att det inte var någon idé att ligga och vrida sig.

Jag undrar hur det blivit så här. Jag menar, visst har jag mycket att göra på jobbet men det har jag haft förut också. Varför kan jag bara inte släppa det om nätterna åtminstone? Har pratat lite om det med min chef för att se om vi kan minska trycket på mig, men jag vet inte om det egentligen resulterade i något som egentligen gör någon skillnad. Imorgon ska vi ha möte om hur vi kan avlasta en av de andra tjejerna som är alltför överbelastad. En i ledningen tror att det kan lösas med att folk kommer och pratar mindre med henne. Underförstått; vi kan nog effektivisera oss, vi tjejer om vi bara slutar snattra. För det gör vi ju så mycket. Jeez, vi hinner ju knappt gå på dass om dagarna.

Nä, imorgon idag är det jag som för en gångs skull måste våga slå näven i bordet och stå upp för oss alla när vi pratar om vår arbetsbelastning. Jag kan definitivt inte avlasta henne när vi redan pratar om att ta bort roliga ordinarie uppgifter från mig för att jag ska hinna fokusera på de nu mer viktiga uppgifterna. Det samma gäller för min kompis, som redan fått ta vissa delar. Nej, nu är det upp till kamp. Hoppas jag orkar bara. Kanske trots allt ska försöka sova 2,5 timmar till... Mina älsklingar ligger där uppe och sover gott, jag hoppas att jag inte stör dem för mycket när jag ränner runt upp och ner och runt i sängen.