Sonen har en förmåga att vakna väldigt tidigt. Rätt ofta stör det mig, jag vill få sova till klockan ringer. Att då ha ett barn som skriker "frukost" och drar i mig kan göra mig tokig. Därför ska jag med dagens inlägg påminna mig själv om hur det faktiskt gör mig lycklig och varm i själen av att börja dagen med att bli väckt av Sonen ibland.

• När han lyssnar på vad jag säger ("vi sover till klockan ringer") och lägger sig ner och är tyst och tittar i taket till klockan ringer, även om det är lååång tid kvar.
• När jag vaknar av att han ropar "mamma mamma", drar mig i näsan och jag tittar på honom och det första jag ser på dagen är hans stora leende. 
• När han går in på sitt rum och leker och man hör honom sjunga och greja och bara är glad över att få vara vaken.  
•  När han lägger sig ansikte mot ansikte och hans små armar lindas runt min hals i en riktig myskram.

Summa sumarum: Man kan välja att störa sig på att bli väckt före klockan ringer. Eller så kan man glädjas åt att Sonen i stort sett alltid vaknar glad och egentligen bara vill ha med oss i glädjen (även om det innebär att vi måste gå upp). Idag valde jag det senare alternativet och jag inser att jag mår bättre resten av dagen. Även om jag är toktrött. :)