Förut idag var vi och lekte med en av Sonens kompisar. Vi började umgås när barnen låg i magarna, så det var mysigt att få en pratstund med en av mina nya vänner. Jag blir frustrerad på mig själv att jag inte tar oss tid oftare att träffa våra vänner, de ger så mycket glädje. Hur som helst, det är så fascinerande att se de små vara igång. Ena stunden vaktar de sina revir som hökar, två minuter senare springer de och leker och skrattar. Det är inte alltid lätt att läsa deras små tankar. Det kanske inte är meningen att vi ska göra det, utan bara finnas till hands när de behöver oss.

Satt häromdagen och försökte planera in när vi kan ha 2-årskalas med Sonens kompisar. Men "den helgen kan inte vi för då... " var den replik som var mest vanlig. På tre minuter är vi framme i juli och då börjar ju folk semestra.

Tittar vi på bara på vår egen familjekalender (ja, vi har börjat med en sån för att kunna samordna oss lite grann) är det tillräckligt för att få ångest. Mina föräldrar vill ju gärna försöka träffa Sonen en gång i månaden. Det samma gäller för svärmor. Happ, då var det två helger i månaden som går bort. De andra är inte svåra att fylla. Det finns ju en hel del "borde" tillsammans med lika delar "vill hinna". Det här handlar inte om att jag vill minska antalet tillfällen våra föräldrar får träffa Sonen, det är absolut inte det jag vill. Jag vill inget annat än att de ska få träffa honom så mycket de vill, men när man bor en bit ifrån varandra blir det alltid på helger. Jag vill bara få ut min frustration kring planering och känslan av att vara överbokad.

Vad jag har kommit fram till att vi måste göra är att planera in oplanerade helger. Helger då vi bara kan få slappa och ta igen oss. Denna helg är t.ex mer eller mindre helt oplanerad, det känns så himla skönt. Att bara gå runt och dra är vår melodi... Vi har långhelg så vi ska försöka få till lite hus- och trädgårdsstök också. Finns det något universellt sätt att lära sig hålla rent, fint och iordning i huset? Vi trodde att vi skulle vara duktiga och lära oss det när vi fick något eget, men vi är lika kassa både jag och Sambon, så allt tar lite längre tid och sker betydligt mer sällan än det borde. Jag skulle vilja bli som min mamma som faktiskt under hela min uppväxt verkade tycka det var kul att städa. Då är det ju ingen uppoffring att göra det...

Det är hur som helst inget jag ska ta tag i nu, för nu ska jag gå och inleda skiftbyte med Sambon - han får gå ner och kika på Traktor Tom med Sonen så ska jag sova en stund, tänkte jag. Det kanske är det som skiljer oss från andra? Vi sover när andra fixar sina hus. hmm... kanske skulle... Nä, inte idag, måste verkligen få vila mina pollenfyllda ögon.