Jag ska på anställningsintervju imorgon. Jag vet inte när jag hade så här mycket fjärilar i magen senast. Mår nästan lite illa. Utvecklingssamtal på förmiddagen och intervju på eftermiddagen. Fokus? Jag kanske ska söka till scenskola istället?

Jag har varit på en anställningsintervju tidigare. En gång var jag där två gånger. :) Dvs jag var på intervju här, på mitt befintliga jobb två gånger, men bara för en tjänst. Vilken rutin, vilken vana... Nu ska jag alltså komma på massa argument ikväll för att boosta mig själv imorgon. Om man tänker efter så är det ju egentligen samma saker jag ska lyfta fram på förmiddagen och eftermiddagen. Hur bra jag är på vissa saker och hur jag är medveten om vissa saker men de jobbar jag på, o.s.v. 

Vad ska jag ha för kläder på mig?!?! Shit, nu börjar vi snacka viktiga saker. Jag har ju bara gympadojor nu inför våren, har inte hunnit skaffa andra... Jag får väl ta stövlar antar jag. Det ser ju stiligt ut. Världsproblem. Verkligen. ;) 

Vaknar kl 5 av att Sonen står vid grinden till nedervåningen och ropar "Ner. NER". Samma ord upprepas som ett mantra. Jag är tyst och tänker att "jag orkar inte, det här får Sambon ta". Efter en stund säger sambon bestämt: "Vi sover till klockan ringer". Vilket besvaras med ett gråtande "Neeeej, neeer". Jag hjälper till och säger "Vi går inte ur sängen förrän klockan ringer". Sonen gråter hysteriskt och fortsätter skrika sitt mantra. Vi ligger kvar i sängen. Skruvar på mig och känner mig som en ond kvinna. Gråten tystnar. Små steg kommer in i sovrummet. Liten son klättrar upp i sängen, kramar sin mamma, tar sitt Gossedjur och somnar om. Stolta föräldrar har vunnit dagens första kamp.