Nu har jag nog studsat in i väggen... men lyckats fara tillbaka en liten bit, tack vare vänner och familj. Hjärtklappning, sömnlöshet, ont i kroppen och en känsla av att inget jag gör duger är tydliga tecken på att jag måste stanna upp, säger mina vänner. Men inte går JAG in i väggen? Det är andra som gör det. Inte jag. Jag har bara lite mycket just nu. Har inte hunnit vara på massage. Behöver nog bara sova lite. Till helgen. Eller nån gång vid semestern.

Osså var det den där lilla detaljen med att livet först knackar lite mjukt, varpå det fäller krokben för dig om du vägrar lyssna. En rejäl bentackling i såna fall när jag (nykter) bröt ihop på en fest häromdagen och tårarna bara flödade medan jag snyftade "jag orkar inte mer, jag bara orkar inte mer". Det är verkligen inte likt mig. Bra att det bara var 3-4 st som bevittnade min premiär dårå... Tog mig hemåt medan tårarna envist fortsatte rinna. Mitt i tandborstningen hör jag plötsligt en försiktig röst sjunga i mitt huvud... låten som gick på repeat på förlossningen för tre år sedan, men som jag inte lyssnat på alls sedan dess.

Nån där uppe måste ha sett mig, o tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur... min tur att få en liten kick av livet och det okända som tar hand om mig när jag själv inte orkar. Underbara okända. Tack.

Idag är jag löjligt stark. Är det för att det är måndag, eller för att jag i helgen tillät (inte för att jag skulle kunnat stoppa det) det onda att rinna ur mig? Hur som helst ska jag ska surfa på vågen en stund. Och lyssna på min låt, inne i huvud och via högtalare.