Nu har Sonen samlat på sig två fulla burkar med kulor i sitt belöningssystem. Inte någon formel1-fart på det, men det går framåt.

Efter fem månader har det verkligen lossnat och Sonen smakar på riktigt på den mat vi ställer fram. Kanske för att vi på senare tid har lagt till att han ofta har fått en glassbilspinne utöver sin kula. Hm... fast idag åt han hela tallriken för "bara" en kula. Även om han snyftade "en annan gång får jag glass".

Med övriga belöningspunkter går det väl så där. Det blir väl ca en kula i månaden på att han sover hela natten i sin säng... Tror inte det är något han kan styra över.

Toalettbesöken genererar nån kula i veckan.

Sen har vi lagt till en ny punkt på dagordningen och det är om han inte slår mig eller Sambon på ett helt dygn. Vet inte varför han har fått för sig att det är ok att slå oss, det är något vi alltid har markerat är fel. Men tyvärr har han en bästis (som iofs inte heller får slåss) som slåss rätt mycket. Sonen slåss bara när både jag och Sambon är med. Alltid bara mot en av oss. Handlar kanske om att markera sin plats i familjen. Att göra sig hörd. Jag vet inte. Jag vet bara att det är tröttsamt och något som vi verkligen inte kan förlika oss med.

Kanske behöver något i stil med Komet, även om det kanske känns som att det är för föräldrar som har ännu mer problem än vi har... det är bara det att jag vill ha något verktyg som kan funka. Just nu står jag rådlös ibland, vilket jag hatar att göra. Kanske finns en COPE-kurs i stan... det har jag velat gå på sedan dagen jag blev gravid. Kanske dags nu då...

Eller... ELLER... kan det vara så lätt, att när vi är utvilade och ger Sonen uppmärksamhet och orkar ta konflikterna på ett bra och pedagogiskt sätt.. så slåss han aldrig!? Kanske är det inte en slump att slag och sparkar kommer när vi går in och toppstyr utan att förklara. Neeej, så kan det väl inte vara? ;)

Slutade precis jobba och insåg att jag inte har sjungit på hela dagen. Så nu är 10.000-kronorsfrågan om jag ska sätta mig framför Singstar eller framför TVn. Kanske en kombo? Det ena behöver ju inte utesluta det andra, så länge jag inte sitter här och skriver hela natten.

Imorse möttes jag av en kollega som började gråta när hon såg mig. Hon tycker det är så jobbigt att jag ska sluta. :( Gumman! Hon och jag har kommit varandra så nära nu när jag lämnat över till henne, så jag förstår hennes känslor, jag håller med dem, men är ganska skicklig på att förtränga att jag ska lämna de där lokalerna "för alltid" om tre veckor. Den kanske kommer nån gång. Förståelsen. Vi får väl se.