Alltid samma ångest. Vad ska man hitta på för present till en vuxen människa som har det han vill ha, och har han det inte så köper han det själv? Vin, whiskey... Ja, det är väl det jag har köpt de senaste åren till min bror. Undrar om han vill ha en tröja som jag väljer. Ja, det får det bli.

Lättare är det att komma på en present till Sonen som snart fyller 2. Det är bara att gå in genom dörrarna på vilken klädaffär som helst, för att inte tala om leksaksaffärer. Den här gången har vi bestämt att han ska få en docka som han kan ta hand om och ett gäng bilar, som han kan krascha mot varandra. Det verkar nämligen vara hans två favoritintressen just nu. Bilar och dockor. Och DVD och bolibompa då. Men bompa får han på köpet.

Som jag trodde blev det enklare att söka jobb nummer två... och tre... Skickade ansökningar igår kväll. Vet inte hur bra för självförtroendet det är, egentligen. "VAB-ande småbarnsmamma med ganska breda men inte så djupa kunskaper söker tjänst som hon inte är kvalificerad för men tror att hon har chans att få ändå, utifrån meriter."

Vi får väl se.  

Det känns rätt bra att jag inte har panik att få nytt jobb. Jag kan söka de tjänster som verkar intressanta och rätt vad det är kanske jag får komma på intervju. Det är ine alla som har den lyxen. 

Sonen har en förmåga att vakna väldigt tidigt. Rätt ofta stör det mig, jag vill få sova till klockan ringer. Att då ha ett barn som skriker "frukost" och drar i mig kan göra mig tokig. Därför ska jag med dagens inlägg påminna mig själv om hur det faktiskt gör mig lycklig och varm i själen av att börja dagen med att bli väckt av Sonen ibland.

• När han lyssnar på vad jag säger ("vi sover till klockan ringer") och lägger sig ner och är tyst och tittar i taket till klockan ringer, även om det är lååång tid kvar.
• När jag vaknar av att han ropar "mamma mamma", drar mig i näsan och jag tittar på honom och det första jag ser på dagen är hans stora leende. 
• När han går in på sitt rum och leker och man hör honom sjunga och greja och bara är glad över att få vara vaken.  
•  När han lägger sig ansikte mot ansikte och hans små armar lindas runt min hals i en riktig myskram.

Summa sumarum: Man kan välja att störa sig på att bli väckt före klockan ringer. Eller så kan man glädjas åt att Sonen i stort sett alltid vaknar glad och egentligen bara vill ha med oss i glädjen (även om det innebär att vi måste gå upp). Idag valde jag det senare alternativet och jag inser att jag mår bättre resten av dagen. Även om jag är toktrött. :) 

Jag gillar mina arbetsuppgifter. Tycker extremt bra om mina arbetskamrater. Har fria arbetstider och en helt ok lön. Men jag kan inte minnas att jag någon gång under de snart 6 år jag jobbat på Jobbet har känt att det ska bli kul att gå till jobbet. Mår nämligen dåligt av tanken på att möta VDn, vilket man gör rätt ofta på ett litet företag. Vilken skit va?

Så jag sökte ett jobb häromveckan. Lyckades pricka in en tjänst som hanteras av de som håller den kurs som min chef går. Håller tummarna för att de sköter det professionellt. Chefen får INTE veta att jag söker jobb. Förrän jag fått ett. Ska söka två till idag.

Herregud, det är väl inte första gången nån byter jobb heller. Bara första gången jag funderar på att byta. Så det ÄR stort. För mig. Tjejen som gillar trygghet och säkerhet ger sig ut på utmaningar. Lite spännande att bara få se hur man står sig på marknaden oxå.

Det är dags att börja blogga. Livet springer på och nånstans borde jag få ner mina tankar, om inte annat för att avlasta sambon från alla mina funderingar. :) Jag har bestämt att den här bloggen ska vara tokanonym, hemlig, fast ändå jätteöppen. Inte för att jag inte står för det jag kommer att skriva här, men för att kunna skriva om saker som vore dumt om andra läste. Tex att jag söker jobb fast jag redan jobbar på ett ställe. Härligt om chefen läste det. På tal om det ska jag kanske ta tag i det. Jobbet alltså. Nu. Skriver mer en annan gång.