När vi hämtade Sonen träffade vi hans ordinarie personal som bekräftade att han varit deppig hela förmiddagen och hållt sig till henne. Han är osäker och känslig. Stackarn. Men det är väl lite som kollegan sa; "Tänk om du kom till jobbet och alla arbetskamrater hade bytts ut, men du var i samma lokaler och förväntades göra samma saker, då hade du ju också tyckt det var lite omtumlande". Med det i åtanke måste jag säga att jag tror Sonen klarar det bättre än vad jag skulle göra. Jag kanske ska sluta tänka så mycket, helt enkelt. Dessutom är det ju bara två dagar kvar nu. Sen är det S E M E S T E R! wohoooo!

Häromdagen ringde några vänner som flyttat från stan och sa att de skulle komma ner som idag och fråagde om de fick komma till oss på fika. Vi ändrade till middag och bjöd hit Sonens faddrar (tillika gemensamma vänner). Nu har de åkt hem och jag måste säga att jag njöt av varje stund när de var här. Vissa människor bara trivs man med, liksom. Såna som man vill träffa mer när de går ut genom dörren. 

Eftersom de kom redan strax efter fem kändes det som vi hann med massor innan det var dags att gå hem och för Sonen att sova. Skönt att det var Sambons dag att natta idag. Älskar faddrarna som är värsta lekföräldrarna. Mysigt. Sonen gillar dem massor och det är inte svårt att förstå. Det var ju trots allt därför vi valde att be dem vara hans faddrar.

Såg att jag inte skrivit nåt om min kamp som vågmästare på ett tag.

Veckan efter uppgången gick jag ner 3 hg och sen har jag legat där sen dess. Får väl trots allt erkänna att jag är rätt nöjd att jag inte gått upp, eftersom det har varit tunt (obefintligt) med lunchpromenader och desto fler fika/glassar etc.

Jaja, så ligger det till inför semestern. Jag får ta med alla kilon upp till Sambons mamma och familj, så får vi se vad som händer. Det lär väl bli en hel del vin men inte så mycket snacks och fika, det ligger inte för den familjen på samma sätt som här hemma. Det lär märkas.

Wow, kl är 1030 och jag har hunnit med allt jag tänkte göra före lunch. Betyder det att jag satt för mesiga mål eller att jag jobbat på bra? Det känns som att jag jobbat på bra. Nu är jag värd en kopp te. Sen är det dags att jobba på med eftermiddagsjobbet, så kanske jag inte behöver känna mig sådär stressad som jag gjort den senaste tiden. Vad skönt!

Sonen ramlade tillbaka och blev lite bebis i morse. Han var bråkig hemma innan vi gick till dagis och till och från bilen vägrade han att gå själv, han skulle bli buren. Kom in på dagis och han höll fast vid mig som ett plåster. Stoppade händerna innanför min tröja för att känna tryggheten av mammas varma hud. Följde till slut tveksamt med oss in på avdelningen för att kolla vad det fanns för leksaker, och bestämde sig för att leka med ambulans och polisbil. Ställde sig intill en vägg och tryckte. Svarade inte när vi sa hejdå.

I övrigt på dagis var det kaos. Vårt dagis är sommardagis (började igår), bästisen och alla fröknar utom en har semester. Sommarpersonalen verkar behöva ägna sin tid åt att lära känna varandra och ingen är där barnen är. Helt tvärtemot hur vårt dagis brukar vara. Igår när jag hämtade var alla barn i lekhallen och all personal satt och pratade i målarrummet utanför. I morse när vi lämnade var massa barn och klättrade på väggarna på vår avdelning, där de ordinarie barnen är vana vid att man tar det lugnt och leker lugnt.  Någorlunda i alla fall. 

Sonen anpassar sig och klarar sig säkert, men jag är glad att vi bara har denna + två dagar kvar. Dagis ska vara trygghet, inte dagförvaring. Hoppas personalen snart har hittat varandra så att i alla fall några kan fokusera på barnen. 

Ja, jag vet att jag bara såg en bråkdel, men de bråkdelar jag brukar se av en dag brukar lugna mig, eftersom vi har världens bästa personal på vårt dagis. Barnen och föräldrarna är alltid i fokus, verksamheten ska fungera runt dem, inte tvärtom. Det gillar jag.  

Sambon vet hur man gör sin tjej lite glad, efter snart 10 år... :)

När jag satt och surade nyss kom han upp med nya datorn och gav mig och sa "du kan blogga i sängen", så nu sitter jag här och kan alltså blogga tills jag stupar. Han skulle ta hand om datorn sen... *ler*

Idag har egentligen varit en rätt bra dag, en normal dag. Jobbade, fick faktiskt en del gjort, även om det blir mycket snack emellanåt; alla börjar gå in i semesterläge. Hämtade Sonen och vi åkte till Maxi och han var duktig som vanligt. Han gör lite småbus men det är inga stora scener som utspelas och han lyssnar (oftast) när jag säger vad som gäller. En fascinerande sak med Maxi är att det alltid tar minst en timme att handla där. Sen kvittar det om man handlar för 400 kr eller 2000. På nåt sätt ska man igenom hela affären och det tar sin givna tid, oavsett vad man hämtar på vägen. I och med att jag självscannar tar kassan alltid samma tid. Sambons snittid är något lägre, men å andra sidan är det oftare jag har med Sonen i min shopping, vilket inte gör en lika smidig, vagnen måste med överallt. Men visst, han är snabbare, han ska ha cred för det. Jag tror ärligt talat att karlarna tycker det e lite kul sen självscanningen kom till. Det blev helt enkelt lite mer tekniskt att handla. Om de bara kunde lägga till den där inköpslistan som jag drömde om. Jorå, alla Ica-ägare; kolla här, för jag har värsta bästa idén. 

Tänk om vi som självscannar kunde mata in inköpslistan via hemsidan (som ju är kopplad till vårt kort). Sen går man och scannar och under tiden minskas listan. Den skulle naturligtvis sorteras efter ordningen i butiken. Men nja, den biten kanske skulle hoppas över, det skulle kanske bli lite för effektivt... men det första borde inte vara nån nackdel för försäljningen, väl?

Sådär, den fick ni gratis. Säkert ingen som tänkt på det före mig, hehe...

Sidospår...

Hämtade Sambon. Åkte hem. Sonen ville inte ha köttbullar, började nästan grina i bilen när vi sa att det var dagens plan. Frågade om han ville ha korv istället. Njet. Blodpudding? JAA. Stekte upp det och bacon. Lämnade stekpincetten i stekpannan för att jag tyckte att plattorna var avstängda och stod på H(ot). Den stod visst på 8. Skapligt os och dålig lukt i köket när pincetten smälte i stekpannan.

Nattade Sonen, somnade själv och vaknade tjurig över att ha "missat" 20 minuter (av vadå? livet?). Zappade, kollade inspelat Oprah, Morden i Midsomer. Gick upp hit. Kanske lite arg för... (inverterad dagens bra):

• Sambons ockupation av nya datorn (inte nu längre, glad igen)
• Det har f-n ta mig regnat oavbrutet sen i lördags (men jag ska inte klaga, det håller sig utanför vårt hem)
  
• Ont i nacken (men iaf bättre sen jag fick massage av Sambon)
• Mycket på jobbet (men har bestämt mig för att jag hinner det jag hinner)
• Ständig oro när jag lägger mig över att kanske inte kunna somna utan bara tänka jobb. Vilket självklart leder till att jag tänker jobb. Tröttsamt.
  

Ska läsa lite i Annika Lantz bok (9 1/2 månad). För de som har den kan jag bara rekommendera sidan 187. Alla sidor är bra, men den där sidan, jag bara garvade när jag läste. Ville på nåt sätt sätta upp den, förstora den, visa världen hur det känns. Vet inte om man får copycatta här, så jag låter helt enkelt bli. Vilken teaser! Kanske kan bjuda på favoritmeningen "postgraviditen är som en inverterad pubertet". Så sant så sant... :) Me like Annika Lantz.

Puh, långt inlägg idag. Så kan det bli. Godnattis alla som orkade följa mitt svammel ända hit.  

Idag är jag trött och grinig, har varit det sen jag nattade Sonen, så jag har nog inget att tillföra idag. Bättre att gå och lägga mig, imorgon är en ny dag.

Det blev ingen fika, de var sjuka. Eller vad säger jag, klart att det blev fika, men inga gäster. När Sambon kommer ut i köket för att fika säger han "men det där är ju inte kärleksmums" och hävdar att kärleksmums är vit sockerkaka, chokladglasyr och kokos. Jag håller ju inte med och vet att jag har medhåll från flera parter. Har nu bestämt mig för att göra en liten omröstning i Bloggsverige. Vad anser ni?