Återbäringen är häääär!

Omvandlas till grejer i helgen... men... 

ÅTERBÄRINGEN ÄR HÄÄÄÄR! 

Nu har vi beställt våra nya leksaker.

På fredag packar jag bilen med mammas o pappas stereo som de köpte när de var här sist (men som de inte fick med på MCn hem, konstigt). På lördag åker jag och pappa och hämtar vår nya bärbara dator och våra första plattskärmar till oss! Värdefull last åt båda håll med andra ord. Sambon är lite avundssjuk för att jag får vara den som "tar oskulden" från vår nya bärbara. Nåja, han får åka till andra sidan jordklotet på kick-off, så det är inte jättesynd om honom.

I nästa vecka har vi så återigen ett fullkomligt datorhem. Varsin stationär dator med vettig skärm där vi kan sitta och blogga, spela, jobba, kolla igenom bilder osv... och sen en bärbar som faktiskt är bärbar - inte som denna koloss som jag sitter och hänger över nu. Det ska bli sååå bra. 

Blir glad i magen av att tänka på det. Jag vet, alla känner inte så här för den här typen av inköp, men det är vad vi velat göra ett bra tag nu. Därför ska jag unna mig detta ögonblick av glädje, och börja nedräkningen till den dag jag kan slänga (nåja, kånka, släpa) denna dator i elskroten där den hör hemma. 

På tal om nedräkning, nu ska jag gå och måla en teckning som vi ska ha på kylen där jag och Sonen kan räkna ner dagarna tills Sambon kommer hem igen. Vet inte vem av oss som behöver den mest. :)

Gårdagen slutade som väntat, jag läste några rader i min nya bok och sen somnade jag, kroppen vann.

Runt fem inatt kom Sonen in till oss och andades som att han sprungit maraton. Ruskigt anfådd men somnade om och andades så där ytligt, så när vi alla var vakna bestämde vi oss för att ringa sjukvårdsupplysningen för att fråga om råd. De sa att vi fick göra som vi ville, om vi tyckte att det var otäckt och verkade bli sämre skulle vi åka till Barnjouren, annars vänta till Vårdcentralen öppnade.

Jag har inte så mycket till övers för vårdcentralen, men å andra sidan vill jag inte åka till jouren med en ganska pigg kille, så jag valde ett tredje alternativ. Ringde en privat barnläkare (ansluten till landstinget) och kollade om de kunde tänka sig att ta emot Sonen. Det ville de, så på förmiddagen åkte jag och Sonen dit.

Det var ett drömparadis, som ett litet lekpalats. Direkt när vi kom innanför dörren kom en liten gubbe i 60-årsåldern till oss och sa "Hej Lukas, vad kul att du ville hälsa på mig!" Redan då visste jag att det skulle bli bra.

En stund senare hade vi hunnit med att köra bil, andas kortison och få recept på egna grejer. Dessutom fick Sonen massa guldpengar! Hela besöket avslutas med att läkaren sa "och ring till mig direkt om det är något!" Och detta alldeles gratis! Det är DEN servicen och andan jag vill ha när jag går till en läkare med min son (inte nödvändigtvis guldpengar/godis, men andan och förståelsen för att barnet ska vara i centrum). Jag kommer aldrig mer ta Sonen till vårdcentralen om jag inte måste. 

Har spenderat resten av dagen först med Sonens lika sjuka bästis och hans mamma, sen ensamma hemma, mest framför Dumbo, den senaste favoritfilmen. Att själva försöka inhalera Sonen var en upplevelse som nog ingen av oss vill vara med om fler gånger, men nu har vi ju verktygen så nu måste vi hantera det själva. Det är ju extra intressant när Sambon åker utomlands i jobbet imorrn och är borta fem dagar. Jag kommer vara en trött människa (ännu tröttare?) nästa vecka.