• Mail från pappsen som gjorde mig glad.
• Trevligt på middag hos min kompis med Sambo och barn.
  
• "Fria" arbetstider.
• Nybakade brötchen till nr2-frukosten.
• Internet (något man nuförtiden tar för givet).
• Gilmore Girls är tillbaka (sista säsongen, jag vet).
• Köpte 2 nya böcker som jag ska hugga tag i om... 2 minuter. Iaf den ena av dem.
  

Som trogna läsare kunde se igår hamnade min pappa på listan över dagens bra. Imorse kom ytterligare en bekräftelse på att han passar där, kolla bara vad han skrivit till mig när jag kom till jobbet...

Jag (skrev igår): Jag är lite nere för det där; inte för vad som hände för det är sånt som händer och ingen kunde gjort nåt för att det skulle vara ogjort, men för att jag märker att både jag och Sambon är så nojjiga nu, så fort Sonen gör något är vi rädda att han ska slå sig. Hoppas det går över, det gör det säkert.

Pappa: Du behöver inte alls känna dig "konstig" för att Ni reagerar så. Det vore väl fel om man inte gör det. Du hade lite tur som liten, råkade inte ut för sådana grejor. Din bror brände sin hand, slog ut tanden. Visst kände vi likadant, även idag är man orolig för att något ska hända Er. Vill att allt skall vara bra. Ha en bra dag.

PUSS på pappsen!

Vaknade 0450 av Sambons väckarklocka. Han ska vara utomlands nu i två dygn och flyget gick 0620 imorse. Sonen vaknade självklart också och kom in till oss och ville ha frukost. Vi åt frukost tillsammans alla tre och vinkade av Sambon, sen ville jag att vi skulle gå upp och lägga oss. Då var klockan 0530. Sonen var inte alls av samma åsikt. Han hoppade, klev, kröp, klängde, pratade... och jag var för trött för att ta tag i det ordentligt, utan sa bara att jag ville sova till klockan ringde och om han ville leka fick han gå till sitt rum.

Sen hände det... när jag fick en fot i ansiktet brast ALLT. Jag bröt ihop och tårarna rann och jag bara kved "jag orkar inte mer, jag orkar inte mer". Sonen backade förskräckt ner ur sängen och sa "pappa?" och gick ut ur rummet. Jag samlade mig tillräckligt för att ropa in honom till mig och sen kom han upp i sängen och kramade mig och klappade mig på kinden osså låg vi där o klappade varandra på kinden tills tårarna slutade rinna på mig och vi somnade. 

Det är ju konstigt, att man försöker skydda barnen från att se mamma och pappa gråta, så när de väl får se det är det hysterigråt de får se. Varför skydda dem från tårarna egentligen? Att de ser att även vuxna gråter visar ju att det är ok att gråta när allt är skit. Det jag känner brast i mitt beteende imorse var att jag inte förklarade efteråt... eftersom vi somnade.... men han verkar inte tagit sig så mycket av det, allt var som vanligt när vi vaknade och gick till dagis.