Idag har varit en lite motig dag att hitta några bra... men jag kan nog vaska fram några.

• Den självklara nr 1; fortfarande Sonen som är så underbar.
  
• Att få prata med bästa kompisen i telefon och bara få ur sig sina känslor.
• Att lägga sig någorlunda tidigt.
• Att få vara med på vänners högtidsstunder.
• Sambons goda pannkakor.
• Eftermiddagen var regnfri så barnen kunde springa av sig ute.

Tänkte att jag skulle summera dagen lite mer kronologiskt.

Så. Vi fick en tid hos jourtandläkaren och åkte dit på förmiddagen. Det hela började strålande (inte) när sköterskan skulle lätta upp stämningen genom att visa Sonen den "roliga" stolen. Han klättrade självmant upp i den, men sen började hon höja och sänka den och han blev livrädd. Alternerade mellan min och Sambons famn resten av besöket. Tandläkaren klargjorde direkt att han bara skulle titta och absolut inte göra något, men när han såg hur det såg ut i munnen på Sonen sa han att han ville försöka ta en röntgenbild. Försökte få Sonen att förstå att det var jätteviktigt att han bet ihop på den där plastbrickan, men det blev tyvärr inget bra i slutänden, de fick ingen bild och vi kom därmed inte vidare. Han tyckte dock att vi ska kontakta vår "närfolktandvård" på måndag, så att nån annan får göra ett nytt försök och eventuellt även ge remiss till specialist. Han tror att detta är något som behöver kontrolleras med jämna mellanrum, med förhoppning om att tanden växer ut igen. Fick rekommendation att köpa ett bakteriedödande medel som vi ska badda på två gånger dagligen. Testade direkt när vi kom hem. Inte poppis, men Sonen lät mig göra det när jag sa att tanden inte skulle göra så ont om jag fick göra det. Än en gång förvånar det mig att han är så himla duktig. 

Grannarna undrade över ståhejet och berättade att deras äldsta fick sin ena framtand intryckt en bit och att de hade fått dra ut den till slut, för att den var ivägen för nästa tand. Jag inbillar mig att det inte är världsbäst att den ligger "utanpå" den nya tanden (fast innanför tandköttet). 

Sambon stekte pannkakor så att vi fick en "mjuk" och lättuggad lunch. Försökte söva Sonen men han hade sovit i bilen och hade andra planer. Började säga att han bajsat och sen att han behövde bajsa, så att han skulle få vara uppe. Vi avbröt försöken att söva och gjorde oss iordning för dop istället.

Sonen var jätteduktig under dopet. Så även den lilla tjejen som blev döpt. Det var rätt mycket barn i kyrkan och de fick gå fram till dopfunten vid själva dopakten. Jag tycker det är rätt fint av prästerna när de gör så, det ger en extra dimension och kraft till vad dopet egentligen innebär, på nåt sätt. Detta till och med för en sån som jag som inte är direkt troende.

Dopkaffet varade i ett gäng timmar och Sonen lyckades i leken med doptjejens storebror vurpa och skrapa upp magen, men det var inte så illa, bara lite blod och skrapsår. Han var så lycklig av att få leka med sin kompis. De bara jagar varandra och skrattar och är så underbara. Det funkar verkligen bra nu, även om det har varit mer segstartat förr. Sonen är väldigt social och det är inte alla barn som uppskattar det, men vi har fått honom att lägga lite band på sig och jag tror det gett resultat, i kombination med att de barn som finns i närmaste omgivningen börjar vänja sig vid att han vill vara där de är och göra det de gör.

Väl hemkomna rörde jag ihop en guacamole och satt och moffade nachos o guacka i en timme. Nu är jag tokmätt men det var det värt. Ska avsluta kvällen med att läsa ut Marian Keyes-boken. Hoppas jag kan hålla mig vaken till slutet. 

Jag är helt trött. Fysiskt, psykiskt... totalt utmattad. Bra förutsättningar på en söndagkväll, det är väl det man har helgen till, eller hur var det?  Det här med Sonens lilla olycka har tagit mig rätt hårt tror jag, på ett sätt som jag nog inte greppar fullt ut själv. Jag märker det på sättet vi blivit, både jag och Sambon. Förut har Sonen fått hoppa, leka, springa som han vill, men nu är mina axlar uppe vid öronen och jag är på helspänn hela tiden. Om han ramlade sådär när han sprang på gräset, hur kan det inte bli om han går balansgång på../klättrar i.../springer på... osv? Till och med när han äter är jag på helspänn - tänk om nåt fastnar i gluggen och han får tokont.

Allt helt obefogat, eftersom Sonen är precis som vanligt. För honom är olyckan förbi liksom. Pillar en hel del i gluggen med tunga och fingrar men i övrigt verkar han oberörd. Sådär som bara ett barn kan.

En kvinna som satt i väntrummet på akuten igår nämnde att "ofta mår föräldrarna sämre än barnen". Redan då visste vi att hon hade rätt, men det känns än mer tydligt idag, när jag är så nedbruten att det tog sååå mycket energi att bara vara normaltrevlig på dopet vi var på. Kände mig så asocial. Inte alls på humör för att vara trevlig. Tror dock bara att det var jag som märkte skillnaden, det var väl bara jag som kände hur mycket energi det tog.  

Sonen är verkligt glad idag och verkar inte alls bekymrad över sin ommöblerade mun. Jag har inte riktigt vant mig vid hans nya utseende, dels gör fläskläppen att han ser ut att ha lite överbett, men när han flinar ser det mer ut som han snusar... o sen ser man den där gluggen som man på nåt sätt lyckas glömma mellan varven.

Om en halvtimme öppnar jourtandläkaren, då ska vi ringa och be att få en tid för röntgen. Hoppas de kan se om de riktiga tänderna fått en smäll eller om de är helt safe. Jag misstänker att de inte kan veta helt förrän de nya tänderna börjar komma ut, om ett gäng år, men det bör ju i alla fall finnas dokumenterat.  

Senare idag ska vi på dop, annars har vi inget planerat för denna regniga dag.