Fem 2-åringar i bara blöjor och solhattar som springer omkring och leker på gräsmattan, då vet man att sommaren är här! Det är så underbart att se ungarna växa upp tillsammans och verkligen gilla varandra. Sen är de ju så ruskigt olika så det blir en massa tårar också, när allt inte går deras väg - men vi är nog alla överens om att vi vill uppfostra fem starka viljor.

Jag älskar de där ungarna, de har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, eftersom de följt varandra åt sedan magstadiet. Känslorna för de andra barnen blandas med känslan av att vara nybliven förstis-mamma, så när en av oss fick sin nummer två var det första gången jag nästan fick tårar i ögonen när jag höll en annan bebis än min egen. Våra nära band gör att hon var en gnutta min också, på nåt konstigt sätt.

Igår började vi som bekant med att själva inhalera Sonen för hans förkylningsastma. Först två gånger under dagen, sen vaknade han runt halv tolv och andades riktigt dåligt, så vi bestämde att han skulle inhalera då också. Den här gången tvingade vi honom verkligen att få ner allt; Sambon höll kroppen, huvudet och inhalatorn medan jag höll i Sonens armar. Sonen grät uppgivet men det kändes som han förstod på ett annat sätt än vid de tidigare mer hysteriska tillfällena.

Nu fick han då äntligen i sig medicinen ordentligt och han fick veta att han var jätteduktig när jag gick ner och gav honom lite juice (man ska dricka något efter inhalering). Det kändes som att han förstod att han varit duktig och att han dessutom kände att det gick lättare att andas. Efter juicen gick vi upp och skulle titta på lite foton. Ramlade över ett foto där jag vid förlossningen står och inhalerar lustgas. Sonen pekade förtjust och jag sa att mamma också hade ont i halsen och magen (ja, typ) en gång och då fick jag också andas i masken. Sonen skrattade och tyckte det var jätteroligt att vi båda har andats i masken.

I morse åkte Sambon till flygplatsen vid 0530, så när vi vaknade vid 0715 (rekordsent!) skulle jag inhalera Sonen ensam. Frågade om vi skulle andas masken och Sonen kommer frivilligt fram, sen inhalerar han som om han aldrig gjort annat. Vår duktiga duktiga favoritson! Han är såååå bäst. Jag tror aldrig vi haft något verkligt långdraget problem med honom. Vi har hittills varit så lyckligt lottade.