Även denna dag har fortlöpt utan större katastrofer. Efter att ha gjort premiär på att bada på gräsmattan (ja, han gjorde faktiskt det en stund, då han hoppade ur badbaljan och ner på gräset och "simmade") fortsatte Sonen bada inne. Efter bad blev det Emil i Lönneberga och mat (se tidigare inlägg) och sen fick kvällen en ganska tråkig avslutning för Sonen, som efter paus för mat återgick till total urflippning då han troligen blev lite övertrött. Utbrott följde utbrott, varvat med tester av min toleransnivå på alla möjliga tänkbara sätt. Jag insåg ganska snart att det var lönlöst att försöka få ner honom i lugnläge, så det var bara att bära upp en skrikande Son till tandborstning (när de skriker öppnar de iaf munnen bra) och säng. Efter lite sång lugnade han ner sig och jag tror han somnade ungefär en minut in i sången.

Har sedan tvättat kläder, kört igång diskmaskin, jobbat lite, kollat TV och pratat med Sambon i telefon. Nu är det dags att ta tag i att packa inför morgondagen, så att jag slipper göra allt imorgon. Helst skulle jag vilja komma iväg vid lunch för att matcha Sonens sovtid, men jag har svårt att se att jag skulle kunna få till det.

Nåväl. Sov så gott kära bloggare och bloggläsare, imorrn är det freeeedag, ny dag, snart-helg-dag!

Nu är det dags för dagens varning till alla småbarnsföräldrar föräldrar till barn som inte pratar så mycket.

Lagade precis mat till mig och Sonen. Trodde det var ett säkert kort, makaroner och falukorv. När jag lagade pekade han på makaronpaketet och lät mig förstå att han ville ha makaroner. Trodde jag. Så jag sa "snart blir det mat, jag ska bara koka dem först". Sonen går iväg och kommer tillbaka när jag säger att maten är klar. Sen bryter han fullständigt ihop när han ser makaronerna med korven. "NNNEEEJ orv" skriker han och puttar undan tallriken. Gråter "the ugly cry" och pekar mot skafferiet. Jag frågar vad han vill ha, och till slut förstår jag att han vill att jag ska ta ner makaronpaketet. Jag öppnar det för att visa att det bara är makaroner och han bryter ihop ytterligare en nivå.

Jag själv börjar bli lätt desperat så jag gnäller "men vad är det du vill ha?!?!" varpå Sonen pekar på bilden på paketet. Just det. Köttbullar. Så klart. Sonen vill ha det som är på bilden som jag har lovat att han ska få när maten är klar. På bilden är det makaroner och köttbullar.

Psyyyykbryyyt!!!!

Sonen lämnar bordet utan att äta och jag trycker i mig min portion. Det tycks inte finnas några säkra måltider med min son.

Men nu har jag gett efter och låter honom äta sin portion korv och makaroner till Dumbo. "Bara för att det är en speciell dag idag". Hmm... Första bada-ute-dagen... Eller Pappa-borta-och-mamma-orkar-inte-med-konflikter-dagen?

Hur som helst orkar jag bara inte. Jag vet att det kommer tillbaka och sparkar oss i rumpan vid nästa måltid, men då får jag ta det då. Imorgon är en annan dag. Då är maten dessutom förlagd till min mamma och pappa, så jag kan skjuta på det ända till söndag.

När man har vänner som mig behöver man inte några ovänner, eller vad sägs om följande konversation:

Kompis: "Ska väga mig imorrn, tror vågen visar +, men hoppas att det bara är ett litet +... "
Hemliga T: "Jag tror på ett stort"

På nåt sätt hade jag misstolkat (chat) och trodde hon hoppades på åtminstone lite neråt. Men resultatet blev ju sådär bra. Taskigt nästan.

Nu ska denna stödjande vän fortsätta hemåt och Sonen för en liten mamma-son dag och kväll. Undrar om inte glass står på schemat. Jag vet att jag inte borde ge honom en massa glass, men när det är det enda jag själv kan tänka på är det svårt att motivera varför vi inte ska unna oss det. Det är ju trots allt synd om oss som går alldeles ensamma hemma utan vår pappa/Sambo.  

Ringde Jobb2 nyss och frågade hur det gick och han sa:

"jorå, vi är i sluttampen nu, jag har gått igenom intervjuerna med Företaget och du och de andra kommer få ett mail där vi berättar hur det gått".

Sist jag fick ett mail från honom var det för att jag inte var aktuell för Jobb3. För intervjuer ringer de juh.

Jaja, sånt är det, jag vill mest ha besked nu, så att jag kan ta tag i mitt nuvarande jobb med lite mer energi än vad jag gett det den senaste tiden. Kanske be att få gå nån kurs och jobba bort lite punkter och ta lite initiativ och ... helt enkelt visa att jag är värd att få en redig löneökning inför höstens lönesamtal. Är det så det ska vara kanske? Att man tar det "lugnt" jan-maj och sen kör stenhårt efter semestern fram till lönesamtalet i november? Kanske min nya taktik? 

Pust! Jag undrar hur varmt det är ute nu.... <<Surfar fram en vädersite>>

25 grader.

Det är varmt och svettigt att promenera i jobbkläder när det är 25 grader. Men skönt ändå, att ha det gjort. Jag kan ju inte klaga / undvika det både när det regnar och när det är varmt. Och av två onda ting är nog värmen bäst. Tror jag.