Hur får man Sonen att inte skrika "kaaaaka, kaka" när man går bort till vännerna på fika? Vissa kanske tycker att det är charmigt, och 10% av mig tycker nog oxå att det är lite gulligt. Men 90% av mig skäms ordentligt när jag känner att vi inte kan få honom att sluta. Det känns som att vi inte kan uppfostra honom. Har ännu inte hittat "off"-knappen som verkar finnas på vissa andra barn. Det här med att uppfostra Sonen till att ha egen vilja och stolthet men ändå lyssna och göra allt vi säger till honom att göra, det är helt enkelt skitsvårt. :)

Nu har vi precis ätit klart efter en premiärtur på grillen. GOTT blev det. Sen om det beror på det faktum att man längtat efter god marinering och Sambons grillsås eller om det är det grillade i sig som är bäst, det vet jag inte. Men det viktiga är att vi har grillat och kan grilla när vi vill, från och med nu.

Till Sonens kalas (för 30% barn och 70% vuxna) räknar vi med att grilla hamburgare och korv. Det måste väl vara lagom till ett 2-årskalas? Bra mat där man inte tvunget måste ha en bra sittplats att sitta och äta vid. Vi hoppas att det är fint väder så att man kan vara ute på altanen, men annars är det sofforna som gäller, och soffbordet är inte direkt lämpat för +10 personer som ska skära en saftig köttbit, t.ex Mer kalasplaner lär komma, nu ska jag natta Sonen så att han orkar vara på dagis imorgon. Eller kanske främst så att jag kan få slappa med lite egentid innan jag stupar i säng. 

Man vet att livet har förändrats när man tycker att man fått sovmorgon när man vaknar 07:45. Sambon gick upp med Sonen i morse och jag, som somnade före kl 22 på Valborgsmässoafton (!), fick sova mer eller mindre ostört i nästan 10 timmar. Vilken lyx!

LOL! Sonen tittar på bolibompa och där var det några björnar som gick och köpte lördagsgodis. Sedan följde nedanstående dialog:

Sonen: "gaga jag o gokka". (Jag vet, inte klockrent...)

Jag: "ja, mamma ska snart äta frukost".

Sonen: "mmm" och tittar på mig som jag är dum.

Jag: "vill du också ha godis?"

Sonen: "JAAA"

Jag: "Men vi har inte något godis, det får man inte idag. Vi väntar till nån annan dag." (Vi försöker hålla honom ifrån godis så gott vi kan).

Sonen tittar på mig, flyttar blicken mot köket och verkar utvärdera om det kan vara sant det jag sa. Sen går han med besvikna steg ut i hallen och hämtar sin napp och sitt Gossedjur och kommer tillbaka.

Ok, det kanske inte var så kul i efterhand, men att ha en 2-åring som analyserar mina ord är något nytt för mig. Jag som är världssämst på att ljuga, hur ska det gå i fortsättningen?