Igår ringde Sambons pappa och vill komma och hälsa på. Låter väl inte så konstigt kanske, om man inte vet att jag aldrig träffat honom trots att vi varit tillsammans i snart 10 år. Jag tror ju lite naivt på människans önskan att ändra sig till det bättre, så jag hoppas att det blir av att vi ses och att Sonens farfar är beredd att ta tag i sitt liv och bli farfar och pappa.

Blickar över till min egen släkt och tänker på att jag själv inte är så intresserad av att umgås med några andra än min kärna (mamma, pappa, bror) och min mormor. De andra (morbröder, farbröder, kusiner) känns så konstlat att umgås med. Vi har inget gemensamt förutom blodet. 

Så det kanske inte är så konstigt att Sambon inte bryr sig om huruvida han kommer träffa sin pappa eller ej. De har ju bara blod gemensamt. Jag kanske ska lägga ner. Eller så kommer jag fortsätta vara mitt inkonsekventa jag och fortsätta tjata om min tro på folks förmåga att ändra sig. Vi får väl se.

Jag har en väldigt artig Son. När han vill ha något, eller göra något, avslutar han alltid med "tack". T.ex kan han komma och säga "bompa?" Om vi då säger att vi inte ska kolla på Bolibompa just nu, höjer han med ett "bompa, tack". Undrar om han har kommit fram till att man kommer längre med artighet. Det är hur som helst oerhört charmigt och extremt mycket bättre än om han skulle lägga sig på golvet och skrika och slå. Det senare är nämligen min mardröm. Det har hänt några gånger, men som tur är endast inom det egna husets väggar. Händer det i en affär undrar jag vad jag kommer att göra. Hemma går jag nämligen iväg efter ett tag, om det inte går att resonera med honom. Sen kommer jag tillbaka eller finns till hands när han bestämmer sig för att lugna ner sig. Det är inte fullt lika enkelt på t.ex MAXI. Kanske kan man lyfta upp honom och gå iväg istället, men vad ska man då göra med kundvagnen?

Jag får väl helt enkelt fortsätta uppmuntra hans egenpåkomna (eller är det från dagis?) artighet och hoppas att han fortsätter använda det som sin stil.

Vadå, en mamma måste ju hoppas och drömma? ;)

Helt underbart med ytterligare en helt ledig dag. Den ser dessutom ut att inte bli så tokig, vädermässigt!

Igår fick jag nya bekräftelser på att det inte är så dumt att vara småbarnsförälder, ifall det är någon som tvekat. Under gårdagen hade vi t.ex inte gått ut utomhus i blåsvädret om vi inte haft en Son som behöver frisk luft och stimulans. Nu tvingades vi gå ut och vädret var ju trots allt inte så tokigt. Dessutom inleddes ju kampen mot tistlarna som jag kanske kan fortsätta med idag.

Sonen gillar inte när jag sitter och bloggar, han drar i mig och vill att vi ska pussla tillsammans. Nähä, nu vill han se "Maja" igen och då nöjer han sig med att sitta i knät. Det kan jag kombinera med bloggen. Vi har bestämt oss för att försöka hålla TV-fritt mellan 10-18, men nu före 10 är det rätt skönt att få sitta i soffan och vakna till medan han får göra nåt han gillar. Igår var det Rasmus på luffen på TV och Sonen var helt förtrollad. Vet inte om det är nåt för 2-åringar egentligen, men samtidigt var det inget farligt som hände och vi satt med honom, så...