Var ute och cyklade när telefonen ringde. Det var från Jobb2 som vill träffa mig i nästa vecka. Spännande och en ny nervöskänsla i magen. Nya förberedelser och funderingar, men det är ju det man signar sig för när man söker jobb.

Nu har jag en tradition (två gånger måste ju bli tradition?) av att ta en 30 min promenad på lunchen. Vad skönt det är! Jag kommer ut, får solljus och dessutom har jag klarat av dagens motion. För sån är jag. Motion är inte min grej liksom. Men här får jag den gratis, lite pålurad. För mig är det en liten mjuk vändning mot det liv jag levde för 7 år sen, då jag med vilja och envishet samt VV gick ner 20 kg. Och svor att jag inte skulle bli en sån där som kom tillbaka efter fem år och sa "jo, jag har ju gjort det här några gånger".

Men vad hände? Jag höll mig i ca 5 år, men strax före graviditeten släppte jag på mina gränser och nu är jag tillbaka där jag "började" år 2000. Har försökt definiera vad jag vill med mig själv, men innan jag kommer fram till nåt tror jag att jag måste ge mig själv lite fakta:

• Min arm mår ju inte helt plötsligt sämre utan anledning - den mår sämre för att den inte tränas NÅNTING.
• Min kondition och styrka är som en trött 70-årings.
• Allt för mycket tid går åt till att tycka synd om mig själv för att jag har gått upp i vikt - trots att jag vet exakt varför och vad jag gör för fel. Självömkan är inte direkt attraktivt.
  

Det är något nytt för mig att tycka synd om mig själv för att jag inte trivs med mig själv och samtidigt fundera på vad jag kan snacksa på när Sonen lagt sig. Förra gången kom jag aldrig till självömkan. Jag var mer i stadierna urkasst självförtroende, funderingar kring förändringar och sedan beslut och förverkligande.

Varför är det så svårt att ta ett beslut den här gången? Är det för att det är lättare att gömma sig bakom att jag är mamma (och mammor inte bryr sig...? eller nåt...)? Eller så känns det helt enkelt inte så viktigt, eftersom min identitet inte ligger i vikten? Kan det vara så enkelt? :)