Jag och (framför allt) Sambon har blivit Sonens slagpåsar. Om han inte får som han vill och vi bestämt håller på "Nej" och förklarar varför man inte kan få det han vill så kommer det titt som tätt en frustrerad smäll eller spark. Var kommer det ifrån? Varför? Vad ska vi göra åt det?

Jag känner mig som en smått misslyckad mamma som har en son som slår oss och puttar sina kompisar på dagis. Vad är det för nåt? Det är absolut inget som förekommer i vårt hem i övrigt och som vi tolererar. Men våra ord verkar inte gå in.

Funderar på att införa time out. Är det för tidigt för en 2-åring? Eller ska vi fortsätta som vi gör nu och markera vad som är fel och förstärka de 97 % som är bra i hans beteende?

Kanske är Sonen trots allt en frustrerad liten själ i en kropp som inte har talets gåva att berätta om sina känslor. Att hålla honom nära och fast har funkat sen han var bebis, det kanske är den melodin vi ska fortsätta på...

Hm. Fortsättning lär följa på detta osammanhängande pladder.

Idag ringde de från Jobb1 och ville träffa mig igen. Jag  tackade nej. NEJ!? Han som ringde var jättetrevlig men jag sa att jag måste gå på min magkänsla och att den säger att jag ska stanna på mitt nuvarande jobb just nu. (Jag sa inget om att intervjuaren sagt att "Det här jobbet har nog ett lite lägre tempo än du är van vid..." o så... )

Konstig magkänsla det där. Häromveckan sa den ju till mig att söka nytt. Nu när jag får chansen sumpar jag den. Efter samtalet var jag genomsvettig, hjärtat slog såååå hårt och jag kunde inte tänka. Vad har jag gjort? Har jag sumpat nåt bra? Eller var jobbsökandet bara en chans att få känna att jag kan få komma på intervjuer om jag vill? Och vad jag har då fått ut av detta? Bekräftelse på att ett företag kunde tänka sig att intervjua mig? Men sen då? 

Jag vet inte... större delen av dagen har jag trots allt inte haft ångest, så det måste väl betyda att jag inte kommer gråta över halvspilld mjölk. Men trots allt, så måste jag ju få tänka tanken "tänk om?"... Tänk om jag vågat, tänk om...