Sambon lämnade nyss dagisrapport. Efter lunchsov hade Sonen fått sitta hos sin förskolelärare (vi kan kalla henne Anna) och myst lite för att komma igång. När hon sen tog upp bästisen och skulle låta honom sitta på samma sätt hade Sonen kommit fram och dragit och sagt "Nej nej, min Anna, min Anna". Vi har aldrig sett honom direkt sotis förut, så för oss är det här stort.

Fortsättningen är dock bättre. Efter ett tag säger Anna att hon och bästisen måste gå iväg för att de ska byta blöja. Sonen säger då "ja bassa, ja bassa" och pekar på blöjan. Så Anna låter honom följa med till toan för att byta hans bajsblöja också. Men då visar det sig att Sonen gjort en KUPP! Inget bajs, men han fick följa med bästisen till toan och bästisen fick ingen ensamstund med Anna.

Bevis på svartsjuka, kontroll på sambanden och lite logik presenterat på bara några minuter.

Sen kan ju folk försöka intala mig att barn inte förstår när man säger att "gör du så så blir det sådär".

Klockan är 0540 och jag hör Sonen leva om i sitt rum. Jag tänker att han får hållas, vi har sagt att han får leka i sitt rum om han vaknar före klockan ringer. Tyvärr är det stenkört för mig att somna om, men jag ligger i alla fall kvar i sängen. Några minuter senare kommer det ett par trippande fötter till vårt sovrum. Jag låtsas sova. Sonen klappar mig på armen, lägger upp sin kudde på sängen och säger "Mamma, bassat!" och klappar sig på blöjan. Det är första gången det händer att han kommer och berättar vad han gjort, så det måste man ju premiera. D.v.s vakna till ordentligt, gå med honom till skötbordet och byta blöja och berätta vad duktig han är som kom och sa vad han gjort. 

Sen gick jag tillbaka till sängen och la mig medan Sonen bestämde att han hellre lekte en stund till. Vet inte vad som är bäst, en son som kommer till sängen och hoppar runt för att han inte kan sova, eller en son som sitter och leker med leksaker som låter rätt mycket. Hur som helst kom han till oss till slut och vi låg och myste till klockan ringde.

Trots att jag är jättetrött och seg i huvudet nu måste jag säga att det var en rätt ok morgon. Blir alltid lite extra lycklig när jag lämnar på dagis och jag ser hur glad Sonen är för att träffa sin bästis. De hoppar, springer, skrattar och studsar omkring för att de ser varandra. Det smittar av sig på de andra barnen och det är bara att stå bredvid och njuta.