De som följer min blogg vet att jag häromdagen var rätt nere för att jag kände mig lite misslyckad som mamma... (läs inlägget här)

Hur som helst, samma kväll satt jag på toa och sneglade åt sidan och såg en rubrik i en "Vi föräldrar" som fångade mitt intresse. Det handlade om en familj där varje måltid var en kamp. Det där tyckte jag lät intressant, så jag började läsa. Det visade sig att inte bara maten var en kamp, utan enkla saker som att ta på sig mössan eller gå upp för trappan kunde orsaka utbrott. Hmm, ännu mer intressant.... Så jag läste vidare. Jesper Juul, experten, menade på att barnet mest troligt kände sig överstyrt. Istället för att ställa krav och pekpinnar skulle man låta barnet själv komma på vissa saker. 

Bad Sambon läsa igenom artikeln och han tyckte nog inte att vi överstyr Sonen, men jag började tvivla. Gör vi inte det trots allt? När vi är trötta och inte orkar riktigt (vilket vi tyvärr är ofta) så blir det mycket "Nej" och "Nu gör vi så här". 

Exempel 1 på före och efter Artikeln:
Vi hade storhandlat direkt efter dagis (fredag em, 1,5 h på Maxi) och Sonen åt en Sandwich (GB-glass). Jag fick hjälpa honom att ta bort pappret och när han bara hade det sista kvar (utan papper) sa jag, lite stressat "Mamma ska hålla glassen nu!" Varpå han drar den inte allt för ologiska slutsatsen att mamma vill äta upp glassen. Så han skrek "NEJ" och kramade glassen mellan sina fingrar. Jag gav mig inte utan sa "Låt mamma hålla glassen, jag ska inte äta den!" Fortfarande "NEJ". Så var det som att nån bankade mig i huvudet (med en "Vi föräldrar"?) och jag backade. Han tog en tugga av sin glass och blev lite mer kladdig. Jag sa "Ska mamma hålla glassen åt dig, eller vad tycker du?" Varpå Sonen i stort sett kastade glassen i näven på mig och lät mig mata honom. Så enkla små nyansskillnader man behöver ta till.

Trots det faller jag gång på gång i fällan.

Exempel 2 på före och efter Artikeln (i kombo med någon metod som går ut på att man förklarar att man förstår men...):

Igår var det "kaka"-kampen igen. Med massa "nej" och "kaaaaka". Tills jag backar... och säger "Men du, nu är det så här att mamma och pappa har precis ätit mat, och även om du inte åt så mycket och kanske inte är så mätt så är vi jättemätta. Vi vet att du vill ha kaka och att du tycker att det är jättegott, men vi måste vänta tills vi är hungriga igen." (Ja, eller hur?!?!) Sonen tittar ner i marken, putar med underläppen men kommer sig och sätter sig i knät och slutar skrika "Kaka". 

Så... Nu ska jag jobba mer aktivt med att bli en förstående mor som orkar förklara saker och vara pedagogisk även när jag är hungrig, stressad och trött. Wish me luck! 

Barn är ju underbara små individer. Och komplicerade. För att ta ett exempel: Sonen är världens kramigaste pojke. Tills något annat barn ger med sig och börjar krama på honom. Då vill han ha sitt utrymme och motar bort den som vill krama honom. Beror det på att han är van vid att det är så hans kramar tas emot? 

Eller det där vanliga att de alltid ska vilja leka med det som ett annat barn leker med. Men det kanske inte är unikt för barn... i och för sig... :) 

Hur som helst älskar jag att se när barn interagerar och bjuder på kärlek, bråk, lycka, slagsmål, glädje, tårar, kamper och skratt inom ramen för bara någon timme. De är så otroligt ärliga och raka. Enkla och samtidigt otroligt komplicerade.

Träffade mina kompisar nyss och berättade att jag ska på intervju i veckan. De tyckte jag var jättemodig som tagit steget - att gå från att prata om att man borde söka nytt till att faktiskt göra det. Det kändes bra att få en dunk i ryggen och att de tyckte det var så kul att jag satsar på nåt nytt. Det är skönt med positiva vänner som hjälper till att få bort klumpen i magen en stund. 

Igår var vi hos några vänner och grillade och hade det trevligt. Sonen somnade nästan i soffan när han kollade på film, men när han märkte att han höll på att somna sprang han till mig. Han sov innan jag lagt honom till rätta i mitt knä. Gullegrisen. La honom på sängen och efter det var allt som innan vi fick barn. Först då kan man fokusera helt på det vuxna livet och samtalet. 

Hur som helst, vi var hemma kl 1 och som tur var var det Sambons tur att gå upp med Sonen. 0609  kom han in till oss. Gissa om jag tyckte det var skönt att sova vidare.

Idag blir det nytt kalas, men jag räknar med att vara hemma något tidigare idag än igår.