Var ute och cyklade när telefonen ringde. Det var från Jobb2 som vill träffa mig i nästa vecka. Spännande och en ny nervöskänsla i magen. Nya förberedelser och funderingar, men det är ju det man signar sig för när man söker jobb.

Nu har jag en tradition (två gånger måste ju bli tradition?) av att ta en 30 min promenad på lunchen. Vad skönt det är! Jag kommer ut, får solljus och dessutom har jag klarat av dagens motion. För sån är jag. Motion är inte min grej liksom. Men här får jag den gratis, lite pålurad. För mig är det en liten mjuk vändning mot det liv jag levde för 7 år sen, då jag med vilja och envishet samt VV gick ner 20 kg. Och svor att jag inte skulle bli en sån där som kom tillbaka efter fem år och sa "jo, jag har ju gjort det här några gånger".

Men vad hände? Jag höll mig i ca 5 år, men strax före graviditeten släppte jag på mina gränser och nu är jag tillbaka där jag "började" år 2000. Har försökt definiera vad jag vill med mig själv, men innan jag kommer fram till nåt tror jag att jag måste ge mig själv lite fakta:

• Min arm mår ju inte helt plötsligt sämre utan anledning - den mår sämre för att den inte tränas NÅNTING.
• Min kondition och styrka är som en trött 70-årings.
• Allt för mycket tid går åt till att tycka synd om mig själv för att jag har gått upp i vikt - trots att jag vet exakt varför och vad jag gör för fel. Självömkan är inte direkt attraktivt.
  

Det är något nytt för mig att tycka synd om mig själv för att jag inte trivs med mig själv och samtidigt fundera på vad jag kan snacksa på när Sonen lagt sig. Förra gången kom jag aldrig till självömkan. Jag var mer i stadierna urkasst självförtroende, funderingar kring förändringar och sedan beslut och förverkligande.

Varför är det så svårt att ta ett beslut den här gången? Är det för att det är lättare att gömma sig bakom att jag är mamma (och mammor inte bryr sig...? eller nåt...)? Eller så känns det helt enkelt inte så viktigt, eftersom min identitet inte ligger i vikten? Kan det vara så enkelt? :)

Jag och (framför allt) Sambon har blivit Sonens slagpåsar. Om han inte får som han vill och vi bestämt håller på "Nej" och förklarar varför man inte kan få det han vill så kommer det titt som tätt en frustrerad smäll eller spark. Var kommer det ifrån? Varför? Vad ska vi göra åt det?

Jag känner mig som en smått misslyckad mamma som har en son som slår oss och puttar sina kompisar på dagis. Vad är det för nåt? Det är absolut inget som förekommer i vårt hem i övrigt och som vi tolererar. Men våra ord verkar inte gå in.

Funderar på att införa time out. Är det för tidigt för en 2-åring? Eller ska vi fortsätta som vi gör nu och markera vad som är fel och förstärka de 97 % som är bra i hans beteende?

Kanske är Sonen trots allt en frustrerad liten själ i en kropp som inte har talets gåva att berätta om sina känslor. Att hålla honom nära och fast har funkat sen han var bebis, det kanske är den melodin vi ska fortsätta på...

Hm. Fortsättning lär följa på detta osammanhängande pladder.

Idag ringde de från Jobb1 och ville träffa mig igen. Jag  tackade nej. NEJ!? Han som ringde var jättetrevlig men jag sa att jag måste gå på min magkänsla och att den säger att jag ska stanna på mitt nuvarande jobb just nu. (Jag sa inget om att intervjuaren sagt att "Det här jobbet har nog ett lite lägre tempo än du är van vid..." o så... )

Konstig magkänsla det där. Häromveckan sa den ju till mig att söka nytt. Nu när jag får chansen sumpar jag den. Efter samtalet var jag genomsvettig, hjärtat slog såååå hårt och jag kunde inte tänka. Vad har jag gjort? Har jag sumpat nåt bra? Eller var jobbsökandet bara en chans att få känna att jag kan få komma på intervjuer om jag vill? Och vad jag har då fått ut av detta? Bekräftelse på att ett företag kunde tänka sig att intervjua mig? Men sen då? 

Jag vet inte... större delen av dagen har jag trots allt inte haft ångest, så det måste väl betyda att jag inte kommer gråta över halvspilld mjölk. Men trots allt, så måste jag ju få tänka tanken "tänk om?"... Tänk om jag vågat, tänk om...  

Hur får man Sonen att inte skrika "kaaaaka, kaka" när man går bort till vännerna på fika? Vissa kanske tycker att det är charmigt, och 10% av mig tycker nog oxå att det är lite gulligt. Men 90% av mig skäms ordentligt när jag känner att vi inte kan få honom att sluta. Det känns som att vi inte kan uppfostra honom. Har ännu inte hittat "off"-knappen som verkar finnas på vissa andra barn. Det här med att uppfostra Sonen till att ha egen vilja och stolthet men ändå lyssna och göra allt vi säger till honom att göra, det är helt enkelt skitsvårt. :)

Nu har vi precis ätit klart efter en premiärtur på grillen. GOTT blev det. Sen om det beror på det faktum att man längtat efter god marinering och Sambons grillsås eller om det är det grillade i sig som är bäst, det vet jag inte. Men det viktiga är att vi har grillat och kan grilla när vi vill, från och med nu.

Till Sonens kalas (för 30% barn och 70% vuxna) räknar vi med att grilla hamburgare och korv. Det måste väl vara lagom till ett 2-årskalas? Bra mat där man inte tvunget måste ha en bra sittplats att sitta och äta vid. Vi hoppas att det är fint väder så att man kan vara ute på altanen, men annars är det sofforna som gäller, och soffbordet är inte direkt lämpat för +10 personer som ska skära en saftig köttbit, t.ex Mer kalasplaner lär komma, nu ska jag natta Sonen så att han orkar vara på dagis imorgon. Eller kanske främst så att jag kan få slappa med lite egentid innan jag stupar i säng. 

Man vet att livet har förändrats när man tycker att man fått sovmorgon när man vaknar 07:45. Sambon gick upp med Sonen i morse och jag, som somnade före kl 22 på Valborgsmässoafton (!), fick sova mer eller mindre ostört i nästan 10 timmar. Vilken lyx!

LOL! Sonen tittar på bolibompa och där var det några björnar som gick och köpte lördagsgodis. Sedan följde nedanstående dialog:

Sonen: "gaga jag o gokka". (Jag vet, inte klockrent...)

Jag: "ja, mamma ska snart äta frukost".

Sonen: "mmm" och tittar på mig som jag är dum.

Jag: "vill du också ha godis?"

Sonen: "JAAA"

Jag: "Men vi har inte något godis, det får man inte idag. Vi väntar till nån annan dag." (Vi försöker hålla honom ifrån godis så gott vi kan).

Sonen tittar på mig, flyttar blicken mot köket och verkar utvärdera om det kan vara sant det jag sa. Sen går han med besvikna steg ut i hallen och hämtar sin napp och sitt Gossedjur och kommer tillbaka.

Ok, det kanske inte var så kul i efterhand, men att ha en 2-åring som analyserar mina ord är något nytt för mig. Jag som är världssämst på att ljuga, hur ska det gå i fortsättningen?