Ringde Jobb2 nyss och frågade hur det gick och han sa:

"jorå, vi är i sluttampen nu, jag har gått igenom intervjuerna med Företaget och du och de andra kommer få ett mail där vi berättar hur det gått".

Sist jag fick ett mail från honom var det för att jag inte var aktuell för Jobb3. För intervjuer ringer de juh.

Jaja, sånt är det, jag vill mest ha besked nu, så att jag kan ta tag i mitt nuvarande jobb med lite mer energi än vad jag gett det den senaste tiden. Kanske be att få gå nån kurs och jobba bort lite punkter och ta lite initiativ och ... helt enkelt visa att jag är värd att få en redig löneökning inför höstens lönesamtal. Är det så det ska vara kanske? Att man tar det "lugnt" jan-maj och sen kör stenhårt efter semestern fram till lönesamtalet i november? Kanske min nya taktik? 

Pust! Jag undrar hur varmt det är ute nu.... <<Surfar fram en vädersite>>

25 grader.

Det är varmt och svettigt att promenera i jobbkläder när det är 25 grader. Men skönt ändå, att ha det gjort. Jag kan ju inte klaga / undvika det både när det regnar och när det är varmt. Och av två onda ting är nog värmen bäst. Tror jag.

Fem 2-åringar i bara blöjor och solhattar som springer omkring och leker på gräsmattan, då vet man att sommaren är här! Det är så underbart att se ungarna växa upp tillsammans och verkligen gilla varandra. Sen är de ju så ruskigt olika så det blir en massa tårar också, när allt inte går deras väg - men vi är nog alla överens om att vi vill uppfostra fem starka viljor.

Jag älskar de där ungarna, de har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, eftersom de följt varandra åt sedan magstadiet. Känslorna för de andra barnen blandas med känslan av att vara nybliven förstis-mamma, så när en av oss fick sin nummer två var det första gången jag nästan fick tårar i ögonen när jag höll en annan bebis än min egen. Våra nära band gör att hon var en gnutta min också, på nåt konstigt sätt.

Igår började vi som bekant med att själva inhalera Sonen för hans förkylningsastma. Först två gånger under dagen, sen vaknade han runt halv tolv och andades riktigt dåligt, så vi bestämde att han skulle inhalera då också. Den här gången tvingade vi honom verkligen att få ner allt; Sambon höll kroppen, huvudet och inhalatorn medan jag höll i Sonens armar. Sonen grät uppgivet men det kändes som han förstod på ett annat sätt än vid de tidigare mer hysteriska tillfällena.

Nu fick han då äntligen i sig medicinen ordentligt och han fick veta att han var jätteduktig när jag gick ner och gav honom lite juice (man ska dricka något efter inhalering). Det kändes som att han förstod att han varit duktig och att han dessutom kände att det gick lättare att andas. Efter juicen gick vi upp och skulle titta på lite foton. Ramlade över ett foto där jag vid förlossningen står och inhalerar lustgas. Sonen pekade förtjust och jag sa att mamma också hade ont i halsen och magen (ja, typ) en gång och då fick jag också andas i masken. Sonen skrattade och tyckte det var jätteroligt att vi båda har andats i masken.

I morse åkte Sambon till flygplatsen vid 0530, så när vi vaknade vid 0715 (rekordsent!) skulle jag inhalera Sonen ensam. Frågade om vi skulle andas masken och Sonen kommer frivilligt fram, sen inhalerar han som om han aldrig gjort annat. Vår duktiga duktiga favoritson! Han är såååå bäst. Jag tror aldrig vi haft något verkligt långdraget problem med honom. Vi har hittills varit så lyckligt lottade.

Återbäringen är häääär!

Omvandlas till grejer i helgen... men... 

ÅTERBÄRINGEN ÄR HÄÄÄÄR! 

Nu har vi beställt våra nya leksaker.

På fredag packar jag bilen med mammas o pappas stereo som de köpte när de var här sist (men som de inte fick med på MCn hem, konstigt). På lördag åker jag och pappa och hämtar vår nya bärbara dator och våra första plattskärmar till oss! Värdefull last åt båda håll med andra ord. Sambon är lite avundssjuk för att jag får vara den som "tar oskulden" från vår nya bärbara. Nåja, han får åka till andra sidan jordklotet på kick-off, så det är inte jättesynd om honom.

I nästa vecka har vi så återigen ett fullkomligt datorhem. Varsin stationär dator med vettig skärm där vi kan sitta och blogga, spela, jobba, kolla igenom bilder osv... och sen en bärbar som faktiskt är bärbar - inte som denna koloss som jag sitter och hänger över nu. Det ska bli sååå bra. 

Blir glad i magen av att tänka på det. Jag vet, alla känner inte så här för den här typen av inköp, men det är vad vi velat göra ett bra tag nu. Därför ska jag unna mig detta ögonblick av glädje, och börja nedräkningen till den dag jag kan slänga (nåja, kånka, släpa) denna dator i elskroten där den hör hemma. 

På tal om nedräkning, nu ska jag gå och måla en teckning som vi ska ha på kylen där jag och Sonen kan räkna ner dagarna tills Sambon kommer hem igen. Vet inte vem av oss som behöver den mest. :)

Gårdagen slutade som väntat, jag läste några rader i min nya bok och sen somnade jag, kroppen vann.

Runt fem inatt kom Sonen in till oss och andades som att han sprungit maraton. Ruskigt anfådd men somnade om och andades så där ytligt, så när vi alla var vakna bestämde vi oss för att ringa sjukvårdsupplysningen för att fråga om råd. De sa att vi fick göra som vi ville, om vi tyckte att det var otäckt och verkade bli sämre skulle vi åka till Barnjouren, annars vänta till Vårdcentralen öppnade.

Jag har inte så mycket till övers för vårdcentralen, men å andra sidan vill jag inte åka till jouren med en ganska pigg kille, så jag valde ett tredje alternativ. Ringde en privat barnläkare (ansluten till landstinget) och kollade om de kunde tänka sig att ta emot Sonen. Det ville de, så på förmiddagen åkte jag och Sonen dit.

Det var ett drömparadis, som ett litet lekpalats. Direkt när vi kom innanför dörren kom en liten gubbe i 60-årsåldern till oss och sa "Hej Lukas, vad kul att du ville hälsa på mig!" Redan då visste jag att det skulle bli bra.

En stund senare hade vi hunnit med att köra bil, andas kortison och få recept på egna grejer. Dessutom fick Sonen massa guldpengar! Hela besöket avslutas med att läkaren sa "och ring till mig direkt om det är något!" Och detta alldeles gratis! Det är DEN servicen och andan jag vill ha när jag går till en läkare med min son (inte nödvändigtvis guldpengar/godis, men andan och förståelsen för att barnet ska vara i centrum). Jag kommer aldrig mer ta Sonen till vårdcentralen om jag inte måste. 

Har spenderat resten av dagen först med Sonens lika sjuka bästis och hans mamma, sen ensamma hemma, mest framför Dumbo, den senaste favoritfilmen. Att själva försöka inhalera Sonen var en upplevelse som nog ingen av oss vill vara med om fler gånger, men nu har vi ju verktygen så nu måste vi hantera det själva. Det är ju extra intressant när Sambon åker utomlands i jobbet imorrn och är borta fem dagar. Jag kommer vara en trött människa (ännu tröttare?) nästa vecka. 

Dagen fortsatte ungefär som väntat. Trött och lättirriterad, ingen rolig mamma direkt. Det är så himla lätt att låta sig bli irriterad när jag är trött.

Har läst ut en bok så nu kan jag äntligen börja med Marian Keyes senaste. I löv it, det kommer bli bra. Ska därför bara summera dagen med att säga godnatt, jag behöver sova, och dessutom vill och ska jag gå upp och börja läsa min bok... Önska mig lycka till med att somna i tid. Vi får se om kropp och förnuft vinner över vilja och nyfikenhet.