Jag är helt trött. Fysiskt, psykiskt... totalt utmattad. Bra förutsättningar på en söndagkväll, det är väl det man har helgen till, eller hur var det?  Det här med Sonens lilla olycka har tagit mig rätt hårt tror jag, på ett sätt som jag nog inte greppar fullt ut själv. Jag märker det på sättet vi blivit, både jag och Sambon. Förut har Sonen fått hoppa, leka, springa som han vill, men nu är mina axlar uppe vid öronen och jag är på helspänn hela tiden. Om han ramlade sådär när han sprang på gräset, hur kan det inte bli om han går balansgång på../klättrar i.../springer på... osv? Till och med när han äter är jag på helspänn - tänk om nåt fastnar i gluggen och han får tokont.

Allt helt obefogat, eftersom Sonen är precis som vanligt. För honom är olyckan förbi liksom. Pillar en hel del i gluggen med tunga och fingrar men i övrigt verkar han oberörd. Sådär som bara ett barn kan.

En kvinna som satt i väntrummet på akuten igår nämnde att "ofta mår föräldrarna sämre än barnen". Redan då visste vi att hon hade rätt, men det känns än mer tydligt idag, när jag är så nedbruten att det tog sååå mycket energi att bara vara normaltrevlig på dopet vi var på. Kände mig så asocial. Inte alls på humör för att vara trevlig. Tror dock bara att det var jag som märkte skillnaden, det var väl bara jag som kände hur mycket energi det tog.  

Sonen är verkligt glad idag och verkar inte alls bekymrad över sin ommöblerade mun. Jag har inte riktigt vant mig vid hans nya utseende, dels gör fläskläppen att han ser ut att ha lite överbett, men när han flinar ser det mer ut som han snusar... o sen ser man den där gluggen som man på nåt sätt lyckas glömma mellan varven.

Om en halvtimme öppnar jourtandläkaren, då ska vi ringa och be att få en tid för röntgen. Hoppas de kan se om de riktiga tänderna fått en smäll eller om de är helt safe. Jag misstänker att de inte kan veta helt förrän de nya tänderna börjar komma ut, om ett gäng år, men det bör ju i alla fall finnas dokumenterat.  

Senare idag ska vi på dop, annars har vi inget planerat för denna regniga dag. 

Det finns nog massor att säga idag, men jag kan bara komma på en sak som är riktigt framträdande idag, som gör mig glad och lycklig.

Min underbara Son!

Det är en gåva likt ingen annan att ha en Son som vår. Han har varit så himla duktig hela dagen, men framför allt nu efter sitt fall med inslagna tänder (se detta inlägg för att läsa mer om det). Det är en liten människa som inte alls hade behövt vara så stark som han är, men han bara är det... det är hans natur. Han förstår så mycket och överraskar oss på alla sätt.

Jag vet att både jag och Sambon vid flera tillfällen idag tänkte att "shit, stackarn, nu bryter han ihop" - vilket hade varit HELT accepterat och naturligt, men istället bara han flinade och gick vidare. Barn är så himla coola, i allmänhet... men nu vill jag ta några minuter och framhäva min Son i synnerhet. Jag älskar dig, min lilla plutt.

Så... dagen började med TV och bloggning. Inget nytt där. Jag och Sonen var ute och lekte; gungade och cyklade. Gick in och lagade lunch och när vi satt och åt kom Sambon och min bror hem och åt med oss. Brodern stannade och lekte med Sonen innan det var dags att åka till Motala och möta min pappa som cyklat Vätternrundan.

Parkerade vid Varamon och gick in mot stan och målet. Vi gick rätt! Satte oss strax före målfållan och lyckades se pappa komma cyklande. Han blev jätteglad när han såg oss (och kanske framför allt Sonen). Gick tillbaka till Varamon för att umgås och käka. Promenerade i sammanlagt två timmar... men det var ju bra att få röra på sig.

Kom hur som helst fram till trädgården där de bor varje gång de cyklar, så vi slog oss ner och tog det lite lugnt innan vi skulle gå och käka. Skulle precis gå och hämta Sonen för att gå och äta när jag mötte honom springandes med en sko i handen (som inte var hans). Jag tog skon och gick och gav den till pojken vars sko det var. När jag gick runt hörnet hörde jag ett "Plooing" och sen började Sonen gråta hysteriskt. Jag sprang mot honom och han satt vid en stol och grät och sträckte armarna mot mig. När jag lyfte upp honom såg jag att det blödde i munnen....

Jag skrek på Sambon att hämta papper och sprang mot honom. När han kom fram till mig sjönk vi ihop på gräset och kollade läget. Sonen skrek fortfarande och jag misstänkte snabbt att det inte bara var läppbandet som spruckit (det hänt förut). Sambon ringde akuten för att kolla om vi kunde få komma dit, Sonen verkade otröstlig. Vi fick en tid och satte oss i bilen för att åka dit... Hade då konstaterat att en tand tryckts upp mot näsan (sitter numera innanför tandköttet) och en tand är vinklad in mot munhålan.

Trodde det skulle vara min största mardrömsresa med en blödande liten Son, men han somnade rätt snabbt, som barn ofta gör efter en sån urladdning. När vi kom in på akuten började han leka med några leksaker och ville till och med ha sin napp. Det visade sig dessutom att akuten inte kunde göra nåt eftersom de inte har någon jourtandläkare på kvällstid... Så vi fick åka hem. Köpte mat på mcD och tänkte att vi skulle ge honom yoghurt... Men istället tog han min milkshake (som han aldrig druckit förut, men självklart gillade) och mina strips... När han bet med den tand som lutar inåt sa han "AJ", men verkade mest arg över att det gjorde ont, blev inte ledsen. Snacka om tapper liten själ. Jag blir helt gråtfärdig. Själv är jag helt slut, men han har hållt humöret uppe ända sen han vaknade.

Måste dock säga att jag är rätt stolt över hur / att jag klarade situationen som jag gjorde. När Sambon gör sig illa skrattar jag alltid och kan aldrig vara till hjälp... det är nån sorts sjuk försvarsmekanism... men här var det seriöst från början. Jag tror det beror på att jag litar så på att Sambon hanterar det själv. Skönt att veta att jag kan ta hand om min Son när det krävs, utan att flippa ut.

Stämmer kanske?

Ibland kan du vara ganska nöjd med dig själv, men ibland är ditt självförtroende uselt. Du måste jobba på att tänka lite mer positivt. Man kan nästan inte ha för bra självförtroende, så försök att fokusera på det som du faktiskt gillar hos dig själv och tänk på det nästa gång du är missnöjd över något. Och försök att ta åt dig när någon ger en komplimang, du är grym!

Tror du på dig själv?

Nu är jag förvånad. Jag gjorde precis ett rädd-test (inspirerad av Tessan) och trodde nog i alla fall att jag skulle vara halvrädd, om inte en totalfegis. Men kolla här;

Här har vi en riktig tuffing! Antingen så inbillar du dig att du har förärats med superkrafter eller också så är du helt enkelt lite galen. Det är helt mänskligt att bli lite rädd när man sett en läskig film. Att vara rädd ibland är en överlevnadsinstinkt! Det är inte meningen att man ska vara helt orädd när man går hem på natten. Det måste vara skönt att vara så obekymrad, men tänk på att vara lite mer uppmärksam.

Är du oxå en tuffing? :)

Sitter och kollar kartor för att se hur vi på bästa sätt ska kunna ta oss till Motala. Vi ska lämna vår älskade nya dator till pappa som cyklar Vätternrundan. Dessutom ska vi i år försöka pricka in så att vi står vid målet när han kommer dit. Förra året hade vi samma intention, men det visade sig att vi satt i bilen när han gick i mål. Sen parkerade vi och gick åt fel håll. Så en timme efter att han gått i mål skickade jag ett SMS till pappa och bad honom försöka förklara vägen, vi hade gått vilse.

Så ni förstår behovet av att kolla kartor (och kanske skriva ut några).

Annars har väl dagen börjat ganska ok, som en vanlig lördag. Sambon drog iväg för att spela golf 0630, så jag och Sonen har suttit och kollat på Bolibompa. Ska nog mysa lite nu, han har varit så duktig och låtit mig hålla på med allt annat än det han vill.

Fler rapporter lär komma under dagen, men då från en av våra gamla sunkdatorer, denna ädelsten ska packas ner och skickas på spa, så att den kan komma tillbaka med alla tangenter på plats. Hoppas vi. Tydligen kommer de behöva byta ut hela tangentbordsdelen. Eller hela datorn. Vi får väl se. 

• Det är fredag!
• Kollade på bra film nyss (se inlägg om Dagens TV).
• Lunchpromenad.
• Inget snacks, inget godis.
• God mat på kvällen.
• Sonen satt med hela middagen och åt dessutom! I och för sig fick han specialmat (köttbullar) men det var det värt.
• Var duktig och klippte gräset efter jobbet.
  
• Satt och läste (nästan) alla Sonens böcker innan läggdags, istället för film. Mysigt att sitta alla tre och umgås.
• Har gjort klart del 1 av 3 avseende den där jobbiga uppgiften på jobbet.
• Kom ihåg att hämta ut vår bag-in-box som vi beställde för typ 3 veckor sen. Ännu mer bra är att vi dessutom drack av det till middagen och lite efter.
• Ramlösa Kaktus - mumsigt.
• Att gå och lägga sig före elva och ändå känna att jag hunnit med en massa idag.

OCH, sist men inte minst:

• Alla goa studentungar som fått mina mungipor att höjas lite extra idag. All denna glädje, lycka, självförtroende och... ja... framtidstro som finns i de där "vi har tagit studenten"-skrålen. Jag gillar det!