Som trogna läsare kunde se igår hamnade min pappa på listan över dagens bra. Imorse kom ytterligare en bekräftelse på att han passar där, kolla bara vad han skrivit till mig när jag kom till jobbet...

Jag (skrev igår): Jag är lite nere för det där; inte för vad som hände för det är sånt som händer och ingen kunde gjort nåt för att det skulle vara ogjort, men för att jag märker att både jag och Sambon är så nojjiga nu, så fort Sonen gör något är vi rädda att han ska slå sig. Hoppas det går över, det gör det säkert.

Pappa: Du behöver inte alls känna dig "konstig" för att Ni reagerar så. Det vore väl fel om man inte gör det. Du hade lite tur som liten, råkade inte ut för sådana grejor. Din bror brände sin hand, slog ut tanden. Visst kände vi likadant, även idag är man orolig för att något ska hända Er. Vill att allt skall vara bra. Ha en bra dag.

PUSS på pappsen!

Vaknade 0450 av Sambons väckarklocka. Han ska vara utomlands nu i två dygn och flyget gick 0620 imorse. Sonen vaknade självklart också och kom in till oss och ville ha frukost. Vi åt frukost tillsammans alla tre och vinkade av Sambon, sen ville jag att vi skulle gå upp och lägga oss. Då var klockan 0530. Sonen var inte alls av samma åsikt. Han hoppade, klev, kröp, klängde, pratade... och jag var för trött för att ta tag i det ordentligt, utan sa bara att jag ville sova till klockan ringde och om han ville leka fick han gå till sitt rum.

Sen hände det... när jag fick en fot i ansiktet brast ALLT. Jag bröt ihop och tårarna rann och jag bara kved "jag orkar inte mer, jag orkar inte mer". Sonen backade förskräckt ner ur sängen och sa "pappa?" och gick ut ur rummet. Jag samlade mig tillräckligt för att ropa in honom till mig och sen kom han upp i sängen och kramade mig och klappade mig på kinden osså låg vi där o klappade varandra på kinden tills tårarna slutade rinna på mig och vi somnade. 

Det är ju konstigt, att man försöker skydda barnen från att se mamma och pappa gråta, så när de väl får se det är det hysterigråt de får se. Varför skydda dem från tårarna egentligen? Att de ser att även vuxna gråter visar ju att det är ok att gråta när allt är skit. Det jag känner brast i mitt beteende imorse var att jag inte förklarade efteråt... eftersom vi somnade.... men han verkar inte tagit sig så mycket av det, allt var som vanligt när vi vaknade och gick till dagis.  

• Minus på vågen.
  
• Snällkompis på jobbet som försökte göra mig lite glad när jag sänkte dagen - och då var det ändå hennes födelsedag.
  
• MIn massör som även är lite av en terapeut för mig, hon är grym!
• Älsklingssambon som mötte mig med en stor kram imorse när han såg hur jag tyckte dagen var.
• Min favoritpappa (iofs min enda pappa) som ställer upp i alla lägen.
  
• God hemlagad pizza till middag.
• Ja... måste ha med Sonen idag igen, jag vet, lite tjatigt men det går inte låta bli.
  
• Diskmaskinen. Den är bra.
  

En bra sak med idag är att jag hade gått ner 1.0 kg (jämfört med förra måndagen). Det är bra! Rätt väg att gå, jag är så stolt över mig själv. Då har jag ändå inte försakat så himla mycket, bara rört lite mer på mig och hoppat över några av godis-/snackspassen. Hoppas jag kan hålla i det ett tag till. Vet att det krävs lite mer insatser allteftersom, men det är morgondagens problem, just nu ska jag glädjas över detta resultat.

Det blir så att vi får en ny dator. Allt för att ett litet Ä inte kan hålla sig på plats. Den nya kommer troligen i början av nästa vecka. Wohooo!

Jag vet att jag ska sträva efter att vara positiv, men idag är det svårt. Vet inte varför det känns så extremt idag, kanske lite post-traumatiskt efter helgen, hann liksom aldrig få gråta ut ordentligt - vilket jag tror jag skulle behöva. Tårarna bränner innanför ögonen och att jag håller på att bryta ihop för det som hänt idag tyder på att allt inte är som det ska.

Det som hänt idag är tex:

• Vaknade mitt i natten och började tänka jobb, fast det egentligen inte finns något att stressa upp sig över.
  
• Slarvade bort nyckeln till jobbgaraget (hittade den i bilen).
• Glömde mobilen hemma.
• Glömde bilnyckeln (när jag varit och hämtat mobilen).
• Sonen får ingen tandläkartid förrän nästa fredag (men det kanske är likabra, då kanske svullnaden försvunnit från läppen).
• Möttes av två oerhört arga mail från en kund.
  
• Skit och elände hemma (stökigt, smutsigt, odiskat, ren tvätt i stora högar...)
  

Men det finns ju bra saker som hänt också, jag vet ju det, det är bara att varje liten motgång känns jättestor nu. Vet inte om allt beror på att det är Den veckan i månaden. Man kan ju bli deprimerad för mindre. :)

Idag har varit en lite motig dag att hitta några bra... men jag kan nog vaska fram några.

• Den självklara nr 1; fortfarande Sonen som är så underbar.
  
• Att få prata med bästa kompisen i telefon och bara få ur sig sina känslor.
• Att lägga sig någorlunda tidigt.
• Att få vara med på vänners högtidsstunder.
• Sambons goda pannkakor.
• Eftermiddagen var regnfri så barnen kunde springa av sig ute.

Tänkte att jag skulle summera dagen lite mer kronologiskt.

Så. Vi fick en tid hos jourtandläkaren och åkte dit på förmiddagen. Det hela började strålande (inte) när sköterskan skulle lätta upp stämningen genom att visa Sonen den "roliga" stolen. Han klättrade självmant upp i den, men sen började hon höja och sänka den och han blev livrädd. Alternerade mellan min och Sambons famn resten av besöket. Tandläkaren klargjorde direkt att han bara skulle titta och absolut inte göra något, men när han såg hur det såg ut i munnen på Sonen sa han att han ville försöka ta en röntgenbild. Försökte få Sonen att förstå att det var jätteviktigt att han bet ihop på den där plastbrickan, men det blev tyvärr inget bra i slutänden, de fick ingen bild och vi kom därmed inte vidare. Han tyckte dock att vi ska kontakta vår "närfolktandvård" på måndag, så att nån annan får göra ett nytt försök och eventuellt även ge remiss till specialist. Han tror att detta är något som behöver kontrolleras med jämna mellanrum, med förhoppning om att tanden växer ut igen. Fick rekommendation att köpa ett bakteriedödande medel som vi ska badda på två gånger dagligen. Testade direkt när vi kom hem. Inte poppis, men Sonen lät mig göra det när jag sa att tanden inte skulle göra så ont om jag fick göra det. Än en gång förvånar det mig att han är så himla duktig. 

Grannarna undrade över ståhejet och berättade att deras äldsta fick sin ena framtand intryckt en bit och att de hade fått dra ut den till slut, för att den var ivägen för nästa tand. Jag inbillar mig att det inte är världsbäst att den ligger "utanpå" den nya tanden (fast innanför tandköttet). 

Sambon stekte pannkakor så att vi fick en "mjuk" och lättuggad lunch. Försökte söva Sonen men han hade sovit i bilen och hade andra planer. Började säga att han bajsat och sen att han behövde bajsa, så att han skulle få vara uppe. Vi avbröt försöken att söva och gjorde oss iordning för dop istället.

Sonen var jätteduktig under dopet. Så även den lilla tjejen som blev döpt. Det var rätt mycket barn i kyrkan och de fick gå fram till dopfunten vid själva dopakten. Jag tycker det är rätt fint av prästerna när de gör så, det ger en extra dimension och kraft till vad dopet egentligen innebär, på nåt sätt. Detta till och med för en sån som jag som inte är direkt troende.

Dopkaffet varade i ett gäng timmar och Sonen lyckades i leken med doptjejens storebror vurpa och skrapa upp magen, men det var inte så illa, bara lite blod och skrapsår. Han var så lycklig av att få leka med sin kompis. De bara jagar varandra och skrattar och är så underbara. Det funkar verkligen bra nu, även om det har varit mer segstartat förr. Sonen är väldigt social och det är inte alla barn som uppskattar det, men vi har fått honom att lägga lite band på sig och jag tror det gett resultat, i kombination med att de barn som finns i närmaste omgivningen börjar vänja sig vid att han vill vara där de är och göra det de gör.

Väl hemkomna rörde jag ihop en guacamole och satt och moffade nachos o guacka i en timme. Nu är jag tokmätt men det var det värt. Ska avsluta kvällen med att läsa ut Marian Keyes-boken. Hoppas jag kan hålla mig vaken till slutet.